Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Robert, prostens tioåriga son, sett henne första gången. Han
hade då haft en mörkblå fin klädesjacka och utviken skjortkrage,
knäbyxor och lackerade skor; han skulle på barnkalas hos
borgmästarens den eftermiddagen–-.
’ Så de nu pratade och skrattade där nere i rummen! —
Kanske Robert just berättade, hur hon burit sig åt vid det dår
besöket? — Hon hade först tappat skorpan i kaffekoppen, så denne
slog omkull och kaffet rann ut öfver duken. Såblefhon flyttad
bort till ett litet sidobord och fick en ask tennsoldater, som hon
ej visste bvad hon skulle göra med, förr än Robert skrattande
tog dem ifrån henne och ställde upp dem; sedan brydde han sig
hvarken om soldaterna eller henne.
Men så lade prostinnan en liten hög sedlar midt för henne
på bordet. Karins mor brukade ge sina gudbarn gåfvor, och så
var det nog prostinnans mening, att hennes guddotter skulle ha
sedlarne. Hon tog dem alla, stoppade dem i sin djupa ficka
och undrade öm hon ej skulle tacka, men gudmodern såg ej åt
henne–-.
Nu tog modem afsked af prostinnan, som alltid låtsade
sig sätta så stort värde på mor Ola Nils, och så blef det fråga
om pänningar, ty prostinnan ville nu ändtligen betala en gammal
skuld till henne. Men så voro pänningarne försvunna.
Först förstod Karin ej, hvad som stod på, då hennes mor och
prostinnan började söka och rifva bland böcker och planscher på
borden, ty gudmodem kunde ej bestämdt minnas, hvar hon lagt
pänningarne. Men sä träffades barnets öga af en misstänksam
blick från gudmodem, så det genomfor henne som en blixt,
att man sökte just de pänningar, som hon stoppat i fickan, och
att gudmodern trodde henne hafva stulit dem.
Karin körde sin lilla hand i fickan för att draga upp
sed-lame, och det arbetade i hennes tankar för att få ord till att
säga, hur hon kommit till att taga dem. Men hon kunde ej
röra tunga eller läppar — det kunde hon ju icke i dag,
när det brusade så där underligt i hennes hufvud och hjärtat
började bulta, som om det ville lifvet hamra ur henne — och så
stod hon där stel och styfnackad.
»Tösen har väl ej vana att snatta?» hörde Karin gudmodern
fråga i en retad, föraktfull ton.
»Tösen? — Ja så Karna? Ah, Gud bevars! Det skulle
aldrig kunna falla henne in. Hon håller ibland på att stoppa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
