Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ärlighet,» yttrade prost innan. »Hon har ju ett helt varulager i
fickan! Och bon tycktes icke ens blygas öfver att ha blifvit
er-tappad som en liten tjuf — ».
»Mor — har — jag inte fått dem?»
Karin tyckte sig ännu, där hon satt i sin rika sidendräkt,
kunna höra den dofva rösten, tyckte sig se prästbarnens hånande
ansikten, gudmoderns ilskna blick och höra sin egen moders
stolta, klangfulla svar:
»Nej, din gudmor hade ej ämnat pänningarne åt dig.»
Och så prostinnans hårda dom:
»Den ungen kommer att sluta illa, hon har onda anlag.>
Så mindes bon ej mera af detta uppträde, än att modern
lagt sedlarne tillbaka på bordet med förklaring, att då man
trodde hennes barn så illa, ville hon ej vidare ha någon
pän-ningaffär med hennes gudmor; skulden kunde anses vara betald*
Men kanske Karin blott hört detta, hört det tusende
gånger från sin mors läppar under de år, som följde, då
prostinnan gjorde många fåfänga försök att försona sig med henne.
Slutligen hade själfva prosten kommit, närsynt, tankspridd
glupskt hungrig som alltid och med så långa ärmar i sin
prästrock, att Karin alltid kände en häftig lust att bita i det svarta
klädet, när hon skulle kyssa honom på handen. Han hade nu
stoppat Karin in i sin täckvagn; modern hade både skrattat och
gråtit samt till slut lagt en halshuggen kalkontupp bredvid
drängen på kuskbocken, och så hade guddottern hastigt och
nSstan yr i hufvudet åkt till prästgården.
Hon hade blifvit bjuden på sylt och kakor, men gudmodern
gömde skyndsamt undan en del nipper, som hon hade framme
för ett rengöra, och Ina höll fast det guldkors hon bar på bröstet,
medan Robert roade sig med att oupphörligt rassla med några
silfverslnntar, som han bar i fickan.
Ingen kunde förmå Karin att tala eller smaka något; hon
satt orörlig på en stol med båda händerna under sig och bara
önskade, att prostens voro så fattiga, att barnen finge bära tunga
grofva kläder och måste bedja om mat Då skulle hon gifva
Robert allt, bvad hon hade i sin sparbössa, så behöfde han ej
längre inbilla sig, att hon velat stjäla. — Men Ina, henne skulle
hon först hålla under pumpen, liksom man brukade göra med
pösande kalkoner, och gedan ¿kulle hon gifva henne sin allra
bästa hufvudduk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
