Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var en gäll kvinnoröst, som skrek ut denna botelse
helt nära det i sällhetsdrömmar försjunkna paret.
Otto spratt till sd häftigt, att han nära nog skuffat Agda
ned från stenblocket, och han ryckte till sig armen, som om hans
fingrar vidrört något orent föremål. Han sprang upp och drog
«ig några steg från henne.
»Hvilken råhet!» utbrast han med ovilja. »Kom, Agda,
låtom oss gå ur vägen, de dår människorna närma sig ju hitåt!»
Hon blef sittande, ty en rent af förlamande känsla af skam
öfverföll henne, och hon tyckte sig i samma belägenhet, som den
tjänstflicka hon en gång råkat öfverraska i förtroligt samtal med
den unge bruksförvaltaren. Denne hade då flugit upp från ein
plats, på samma sätt som Otto gjorde nu. Agda vände bort hufvudet
•och såg i den riktning, från hvilken den grälande rösten hördes.
»Kom då, Agda, skynda dig, där ha vi dem ju!»
»Jag känner kvinnan och vill tala med henneo, svarade
Agda utan att se på honom, där han stod och slet i en ung
björks fina, hängande kvistar.
»Då går jag förut hem. Tant väntar troligen redan på oss.»
»Gör det», sade hon och tvang sig att se upp. Det
kändes som en lättnad att ej behöfva gå bredvid honom hem och
hålla samtalet vid makt nu efter detta. Hur kunde hon ockeå
vara så... *å...»
Tårarne sutto henne i halsen.
»Dröj icke länge. Daggen faller starkt», sade han och synade
«ina stöfvelspetsar.
»Jag ekall blott säga några ord åt mor Marta.» Agda steg
upp och gick ett par steg mot den förlägna torparhustrun och
hennes barn.
Samtalet blef dock tämligen långt, ty Agda, som kände en
«tark motvilja för att åter sammanträffa med Otto, tog en omväg
förbi Martas hem. Och då Agda skildes från henne, hade beröringen
med det fattiga folket och dess tunga börda något utplånat
-det pinsamma intrycket af Ottos sätt emot henne denna afton*
Redan på långt håll hörde hon i den stilla, ljumma aftonen
hans vackra stämma och nästan melodiska skratt »Han är på
verandan», tänkte hon och erfor något liknande hopp om, att där
måtte vara flere gäster. Hon ökade stegen, och då hon inträdde
i trädgården, såg hon Otto stå på den klart upplysta verandan
ifrigt spejande, säkert efter henne.
Wigttröm, Frå* BtrrttiUm otk Bondgårdar. 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
