Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åro födda inom dessa murar, vi hafva ej i fäderne- och
möderne-arf fått detta minnesrika slott, dessa gamla sköna tråd, som snart
skola falla för yxan; vi hafva ej egt de gamla utskurna skåpen,
gyllenläderstolarne, sofforna, kristallkronorna, det gamla porslinet,
eilfret och alla de andra skatterna, som finnes här.»
»Hvad tror du det gör mig, att det ej är mitt!» utbrast hon,
i det hon häftigt lyfte upp hufvudet och strök bort tårarne från
kinderna. »Jag har sedan mitt sjuttonde år — och nu är jag
trettiofyra — vårdat, putsat, handteradt och sett på alla dessa
ting, mera kunde jag ju ej ha gjort, om allt varit mitt. Jag har
haft lika stor fröjd af dessa rikedomar som grefvinnan själf.»
»Har du talat med henne om denna flyttning? När t&nker
hon fara härifrån?»
»Fara h&rifrån!» Ingrid for upp från bänken och grep sin
trolofvade kring armen. »Hvart tror du, att hon skall fara hän?
Jag vet, hur hon dag efter dag väntat bref. I dag på morgonen
kom det. Nog känna både du, Lan, och jag det vapnet i sigillet,
men namn behöfva ej nämnas, när de ej uppbäras med heder.»
Hon släppte sin fästmans arm, drog djupt efter andan och fortfor
i lugnare ton:
»Lars, du vet, hvad vår matmor gjorde för den familjen för
flere år sedan, och innan vår unge grefve blifvit myndig. Och
sedan kan det nog vara, att det är hans galna godtrogenhet, som
de ha att tacka för, att deras två gårdar nu kunna kallas för
deras. Hvad grefvinnan hoppats från det hållet, kan jag ju icke
veta, men aldrig, förrän i dag, har jag sett henne svikta under
sitt kors, icke ens då när budet om att unge grefven genom en
olyckshändelse —*
»Olyckshändelse!]» afbröt trädgårdsmästaren. »Tror grefvinnan
på den historien?»
»Nej, hon genomskådade allt, det hörde jag, när hon i sin
sorg bad högt till Gud för den olyckliges själ–
Men i dag då hon läste det efterlängtade brefvet, då blef
hon blek som en död. Jag trodde, att hon skulle svimma; jag
tog henne i min famn och talade till henne. Då, Lars, hörde
jag Arån hennes läppar ord af bitterhet mot människor, och då
kan du föreställa dig, hur hård kampen stod i hennes själ.–
Hon bad mig föra henne in i sängkammaren och lämna
henne ensam, ensam med Gud. För ett par timmar sedan ringde
hon på mig, och jag återsåg henne lugn och undergifven.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
