Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som under hela vårt äktenskap uppfyllt hvarje rimlig önskan af
dig, emedan jag varit din fånge, min sköna, sköna Vesta.»
Han satte dg i en soffa och drog den upprörda, skålfrande
kvinnan ned bredvid sig. »Lilla vildfågel», fortsatte han
smekande henne, »hädanefter skall ej din bar bli så tråtigl»
»Vi blifva båda fria och kunna tillsammans flyga ut i lifvet.
Min aflidne farbror dog ogift, och jag år ende arftagaré till
hans ansenliga förmögenhet.»
Hon flyttade sig från honom upp i soffhörnet; »Jag blir
aldrig tam, Alex! Återgif mig friheten.»
»Aldrig, aldrig i detta lifvet b utbrast han med upplågande
harm. »Och skulle du försöka att flyga från mig, så äger jag
nu medel att spana upp dig och återföra dig, fore du än tiU
andra sidan af jordklotet.»
Vesta kände igen denna ton och det enviaa draget kring
hans mun, hon visste nu, att han aldrig, aldrig skulle gifva henne
fri, hvad än han fioge veta om henne. Hon kände hans
hals-starrighct, då någon motsade honom eller motsatte sig hans vilja;
hon hade sett prof nog dår på och hittills aktat sig för att komma
i konflikt med honom.
»Du torde allt vara i stånd därtill», sade hon doft och
lade hufvudet tillbaka mot soffkanten, liksom hon varit uttröttad
efter utbrottet af sin häftiga einneeröreke.
Hennes man såg forskande på henne, och en glad aning
tycktes uppstiga i hans sinne. Vesta mötte hans blick, förptod
den och fällde ned de tunga ögonlocken, men kring munnen lekte
ett elakt, gäckande leende.
»Min lilla hustru är nervös och retlig», började han i
utjämnande ton, »det blir bättre sedan och fullkomligt bra, då vi
blifva — tre.»
»Kommer din mor hit?»
»Min mor?»
»Ja, hvem eljes?» Nu var Vesta åter det unga
naturbarnet. »När jag gifte mig med dig», sade hon, seende på Alex
med en af dessa outgrundliga blickar, som alltid gjorde honom
hufvudyr, »hade jag en sådan längtan efter ett säkert fäste, något
att hålla fast vid i lif och död. — Nej, inte kärleken!» utropade
hon med en afvärjande åtbörd. Med den kan följa vämjelse.
— Nej, jag menar något i religionens våg. — Din mor sades
äga en mycket stark tro och erfarenhet af öfversinnliga ting. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
