Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af från skogsstigen, som förde till det lilla kaféet, och slog in
i en riktning, hviken på en omvåg förde henne fram till kanten
af skogshöjden, just dftr bäcken faller ut i åns naturliga bassäng.
Det. var här, som Alex för första gången sett Vesta.
Professorskan satte sig trött ned på ett stenblock, öf ver hvilket
mossan låg som en gulgrön kudde. Det stod klart för henne,
att hon, innan hon lemnade Åvik för att gå in till staden, måste
se, om fru Olzoff ännu höll till här ute, ty däraf skulle hon kunna
döma om sin sons husliga förhållanden. Hon visste ju, att han
aldrig skulle samtycka till, att denna kvinna här fortsatte sitt
laglösa näringsfång. Professorskan ville hvila en stund, innan
hon gick ned och begärde frukost med kaffe.
Hon var tung och orolig till sinnes; det var så outsägligt
bittert att nödgas på omvägar skaffa sig underrättelse om sitt
enda barn, och dessutom skulle det blifva mycket obehagligt att
återse fru Olzoff, i fall hon ännu regerade här.
Fru Elm satt och såg på de darrande solfläckarne emellan
trädens skuggor och tänkte på den dag, då hon för sent
dukade åt Alex och sig där uppe vid källan. Hon var dock nära
att slumra in, med hufvudet stödt mot en trästam, då hon
hörde taktfasta steg på skogsvägen, som från kullen ledde ned
till badhusen. Professorskan böjde sakta undan några kvistar,
hennes aning besannades, det var Alex som kom.
Hon reste sig upp för att ropa på honom, men hennes
hjärta slog så hårdt, att hon ej förmådde tala eller gå; hon
nödgades åter sätta sig ned på stenblocket för att söka betvinga
sin starka sinnesrörelse.
Ljuden af stegen måste nödvändigt ha hörts fram till
kaféet, så stilla och tyst som där nu var, och dock kom nu en
kvinna, iklädd en rosenfärgad, kokett baddräkt springande
uppför kullen helt nära Alex, och oviss huruvida han såg henne
eller ej, sprang hon ut på den öfver bassängen utskjutande
jordbrinken.
dVesta!o ropade han. »Hvad ämnar du?» Och han
skyndade efter henne.
»Nej se, år du hår! Jag skall taga mig ett bad».
»Du tänker vål ej hoppa ifrån denna höjd! Låt bli sådana
barnsliga vågspel nu; du är hustru och —»
»Ja, men heller ingenting mer!» af bröt hon skrattaude.
»Du skall icke bekymra dig; jag sätter ej mer ån mitt eget lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
