Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lördagskvällen» stillhet böljar breda sig öfver landskapet,
det etr&fva, torra ljudet af yxhugg mot torrt timmer blir mattare,
kommer med längre mellanrum, tills det rent dör bort, och
skuggor af böjde män med nedh&ngande armar glida Öfver
ljungblommorna, medan de sista, skarpt klingande hammarslagen
frAn byns smedja dö bort. En stunds tystnad inträder, endast
bruten af en flock lekfulla svalor, som i yrande ringar under
glam och skratt susa öfver sjön i kapp med tärnorna och med
hvarandra. 1 granarnas vAgiga draperier hviskar det
hemlighetsfullt; furornas uppsträckta ljus glimma svagt, sjöns gyllne
vin är blodrödt, och en svag vind far som en suck däröfver.
Naturens ständige följeslagare, väntandets ande, glider öfver
nejden och stannar.
DA dallrar en mäktig ton genom luften och sA ännu en,
ännu en, tills själfva rytmen af kyrkklockans klang tyckes skapa
ord till hennes klingande toner, och den gamla halfiförgätna
sången om snöhvit oskuld och blodig synd bäres ut öfver
människoboningar, öfver skog och sjö, men starkast fram öfver den
blommande ljungen, öfver hvilken kojans nya takresning
fortfarande kastar underliga, korsformiga skuggor.
»Nu ringer helgmålsklockan från kyrktornet», säger
timmermannen, hängande upp sin yxa.
»Ja, nu ringer Mariaklockan, som vi kalla det i Skåne.
Det är underligt att timra upp ett hus pA en plats, där
fordom-tima denna samma klocka blef gjuten! För mig kommer
kyrkklockan alltid, efter det jag nu hört historien om henne, att i
mina öron sjunga: ’Vittna klart öfver bygd om min oskuld, min
dygd!’» säger den yngre arbetaren och tillägger i begrundande
ton: »Underligt är det att tänka på, hur länge ord och namn
kunna lefva, efter det själen, meningen, är från dem borttagen.
Huru många, utom du, tänka väl pA hvad hedens namn Stöpelti
gömmer i sig? Det lät, som om det varit en gammal visa, när din
nittioArige far förtäljde, hvad som här fordomdags timat.»
Kyrkklockan fortfar att ringa in sabbatsfriden, arbetarna
lämna den ljungbeväxta platsen ensam At sjunkande solstrAlars
och mörka skuggors underliga lek och gömmas snart själfva af
de yttersta granarnas mjuka draperier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
