Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under en människoålder hade bygden varit kristnad. Ett
kloster speglade sina murar i insjöns smala sand, där vildanden
byggde sitt nftste bland s&f och vide, och där fisken slog och
spratt upp emellan gula och hvita näckrosor. En kyrka reste
sitt tomma klocktorn på backen ofvanför byn, öfver det forna,
hedniska offerhusets murar, och nya telningar på afhuggna
askträd visade, att den vigda och signade kyrkogården intagit den
heliga offerlundens plats.
Kristnade våldsmän och fromma kvinnor hade för sina
själars frälsning skänkt rika gåfvor till kyrkans prydande, men
rikast föllo dock gåfvorna vid det altarskrin, som innehöll
offren, afsedda till en blifvande tempelklocka, och nu hade denna
offerskatt växt sig stor nog för att kunna utbytas mot den allra
bästa klockmalm.
Klosterfäderna hade från Tyskland hitkallat en vida
berömd klockgjutare; hans rätta namn är förgätet, men sägnen
har förlänat honom ett annat och kallar den utländske mästaren
Stöpeln, liksom platsen där klockan stöptes heter än i dag. Men
den unge gesäll, som åtföljde Stöpeln — eller Stöpel, som han
af somliga kalla9 — hade haft sitt barndomshem i denna samma
svenska bygd, och ynglingens namn var Sven Mo.
Folksägnen är rättvis, men också barmhärtig. Goda
människors namn lägger hon, tillika med deras handlingar, i sitt
dyrbaraste smyckeskrin, men vrångsinnade människors namn kastar
hon ut för räf och kråka och gömmer endast deras gärningar
till en sen eftervärld.
Icke långt från den plats på ljungmarken, hvarest den nya
kojan bygges, låg fordomdags klosterfiskarens furutimrade bostad.
Det var en mera ansenlig byggnad, än män af hans yrke eljest
plägade uppföra, men »Kloster Lasse» hade i yngre dagar farit
med svenska konungar på härnadståg till främmande land och
förvärfvat sig rikedom på sådant sätt, som hans samvete senare
fördömde, och då klosterfäderna instämde med den anklagande
rösten, gjorde Lasse bot, skänkte många penningar till klostret
och blef fiskare, liksom den mannen Petrus, om hvilken
mun-karne förtäljde. Han skänkte dock icke bort allt, hvad han
ägde, ty hans samvete bjöd honom att sörja för sitt enda barns,
dottern Signes framtida väl. Alltså köpte han sig tomtplats och
byggde åt henne ett hem, som om hon varit en höfdings dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
