Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ståndaren började bli otålig liksom allt folket i socknen. Stöpel
förmådde ej fästa sina tankar vid annat än flickan, som
undangömt sig, utan att han kunde få veta, hvar hon dolde sig för
honom. Hon var säker på, att Sven Mo kände till både hennes
gömställe och det skymfliga sätt, hvarpå hennes tjänarinna straffat
honom för hans hemfridsbrott, och hatet mot ynglingen grodde
starkt i hans upprörda själ.
Under tiden växte det onda ryktet om Signe allt mer och
mer, hennes hastiga flykt från hem, vänner och bekanta tyddes
till det värsta, och då därtill kom, att den främmande mästarn
med de bruna, heta ögonen en kväll i ölstugan slog munnen i
blod på ett par karlar, som groft skämtade öfver Signes rymning,
föddes ett ännu svartare rykte: flickan hade gifvit sin gunet åt
både mästare och gesäll, och nu ville ingen af dem taga henne
till hustru. Människorna döma som dårar, ty de gitta sällan se
på mera än en handlings yttre omklädnad, tråden, hvaraf denna
klädnad år väfd, granska de ej. Därför anade ingen själ, att det
var ånger och fasa för den gröda, som uppväxt ur de onda
ryktes-korn, han ejälf utsått, som nu lyft Stöpels hand till att straffa
Signes smädare.
Ryktet växte och växte större och svartare för hvarje sol,
som sjönk bakom vesterskog, och nu fällde en tanklös flicka ett
par ord om, att Signe borde af prästerne och munkarne uppspanas
och hemföras, på det hon ej till åfventyrs beginge ett ännu svårare
brott för att dölja sin lättfärdighetssynd. Det var knappast mer
än en svag antydan, som flög öfver unga, röda läppar, men den
upptände en stor eld. De ärbara hustrurna reste sig i dygdig
vrede, rodde öfver sjön till klostret, talade hetsigt vid abbot,
munk och präst, kräfvande och pockande på, att den brottsliga,
hvars vistelseort de nu utspanat, skulle föras tillbaka till den
plats, där hon syndat, så att de gifta kvinnorna kunde få
tillfälle att utöfva deras rättighet att afklippa synderskans hårflätor
och sedan kring hennes hufvud få knyta den mörka duk, som
hon aldrig finge lägga af sig, då hon befann sig inom synhåll för
någon hustru*.
• Denna sed kvarlefde i Skåne ända till slutet af förra seklet, om ej ännu
längre, och ännu uppgifver folktron, att en viss namngifven barnsjukdom har
till orsak, att barnets mor, innan den lille blifvit född, råkat att få se en ogift
fruktsam kvinnas- hårbena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
