Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förfärade öfver bvad som möjligen kunde ske brodern
under allt detta och fruktande, att han ej godvilligt skulle
öfver-lämna Signe i hustrurnas händer, sände hane systrar budskap
till henne, att hon skyndsamt måste begifva sig till stadens
nunnekloster och där göra bot samt skänka all sin egendom åt
hembygdens kyrka. På detta sätt fick Signe för första gången höra,
hvad det egentligen var, som de onda ryktena förmälde om henne.
* *
*
Lågorna flamma, det knastrar och gnistrar, så det höres
långt borta från Stöpeln, där nu malmen smälter, bubblar,
hvälf-ver och skälfver öfver elden. Folk står i krets på afstånd och
i andlös bidan, ty mästaren finnes ej ännu på platsen; det är Sven
Mo, som står vid Stöpeln, bidande äfven han på mästarens
ankomst, men denne sitter ännu i ölstugan.
Signe är glömd för stunden, glömd af alla, utom af honom,
som står och blickar ned i den blänkande, bubblande malmen,
samt af mästaren, som sitter grubblande vid vinkannan.
En röst, icke mycket starkare än susandet af en uppflygande
vildands vingslag, bryter tystnaden: »Kommer då icke mästaren?»
Frågan upptages, stiger till spörjande knot och växer at till
hotfullt sorl mot främlingen, som glömmer sin mästareplikt vid
dryckesbordet...
Hastiga steg, korta, flämtande andedrag nå de yttersta i
den packade ringen; ett bufvud vänder sig om, så två, nu tio,
tjugu, sorlet bråddör, lederna öppnas, vika undan, slutas igen,
tränga fram mot Stöpeln, dragna som af en trollmakt efter den
höga smärta kvinna, som i brådskande lopp ilar fram dit, där
malmen bubblar, blänker och skälfver öfver de mäktiga
eldslågorna.
Vid Stöpeln stannar hon, slänger med ena handen undan
halft upplösta flätor, som nå ned i hennes med andra handen
sammanhållna förkläde, i hvilket hon bär en tung börda. Hon
ser ej på ynglingen, som spritter upp ur sitt stumma skådande
af metallens kamp, så lik en lustig lek, men dock tung som lifvets
skiftningar, då sorgen lägger människohjärtan i sin smältdegel.
»Signe, du hår? Gå ej så nära!» säger Sven Mo, fattande
hennes arm. Hon rycker sig lös, dyker med sin högra hand ned
i förklädets djupa gömsle, fyller handen, höjer den högt öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 14:25:15 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/weherres/0746.html
