Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Den eländige!» mumlade hon med sammanbitna tåoder.
Fanny var röd och förlägen.
»Till oss skrifver han blott helt kort», sade Elvira, knappt
mindre förvirrad dä hon förstod, att brodern underhöll skriftlig
förbindelse med Fanny.
»I hvarje fall ämna vi ej resa till samma ort som han»,
sade Armida. »Han kan ha nog af sig ejälf.»
»Men kunde ni ej stanna i ert hem och företaga er något?#
Fanny afbröt sig med ny förvirring; det var första gången,
hon kom att tänka på Elfings familjeförhållanden.
Då hon besökt Annehill, hade hon knappt sett till
hushållerskan, hvars tre barn varit utackorderade ända1 tills no, då
hon flyttade med Elfing till hans nya bostad.
»Nog hade det varit bra, om Elvira kunnat stannat hos
pappa, men både hon och jag Aga ju den oskattbara förmånen
att vara myndiga och få lof att i ersättning försörja oas själfva»,
sade Armida med bittert gäckeri. »Vi äro ju ofantligt
talangfulla, som du vet, vi spela, måla, brodera o. s. v., och för
säkerhetens ekull har jag nu lärt mig klädsöm och kokkonst.»
»Men lofva åtminstone att skrifva!» utbrast Fanny, rent af
skrämd af Armidas isande hån. Fanny var en allt för enkel,
trohjärtad natur för att kunna ens tillnärmelsevis analysera det
mörka, kokande svall, som bröt sig i Armidas själ. Hon bade
kommit hit med ett dunkelt hopp om, att antingen afstyra hela
resan eller åtminstone få med Einsts systrar till honom afsända
en muntlig hälsning och försäkran oro, att hon aldrig glömde
honom. Och så denna skårande kyla, denna upprörande likgiltighet
för far, bror och fosterland. Fanny tyckte sig plötsligt försatt
på ett isflak ute i oceanen.
»Elvira, Armida!» utbrast hon, darrande af ansträngning att
tillbakahålla gråten. »Ar det ej rysligt, att så här — ensamma
lämna fäderneslandet och allt? Jag tror, jag skulle dö!»
Elvira började gråta, men tyst, liksom skrämd af systerns
isande blick.
»Hvad ha vi väl för godt af fosterlandet? Mitt hemland blir
födelandet — väl förstående ej i dansk bemärkelse — utan dét
land som föder och kläder mig. Fattas bara, att vi skulle hänga
fast vid de gamla* dumheterna om hemland, modersmål och
religion!»
Armida sparkade häftigt bort skärfvorna af en terracottavas,
eom hon krossat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
