Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vi ha ej plats till sådant där.» Hon säg på Elvira med
en blick af förakt och ömkan.
Stackars Ernst! tänkte Fanny. När man nu ser Armida,
sådan hon är, förstår jag så väl, ack, så vä), att hana fina själ
blifvit ett enda sår, och att han känner, hur alla nervsträngar
ligga blottade. Det är då för väl, att jag aldrig visat någon af
dessa två hans stämningsfulla bref, skrifna under arbete, fasa för
tillvaron och döden.
Stackars lilla redbara fiicka! Icke anade du, att Armidas
krassa materialism, Elviras viljeslapphet och uppdrifna fantasilif
voro återspeglingar af broderns utvecklingsstadier! Och ännu
mindre kunde du föreställa dig, att de bref, du fick från patron
Elfings njutningslystne son, blott vore ett sammankok af vissnad
sinnlighet, rester af rutten fantasi, blandad med koketteri med
lifvet samt med en verklig fasa för arbete, försakelse och
sjfilf-tukt, alltsammans utdraget i smidiga, karamellsaktiga fraser och
serverade dig i estetisk form! Hvad kände väl du till något sådant
som en maskfrätt ynglingasjäls surrogat för girigt åtrådda
njut-ningar? Hur kunde väl du, trohjärtade barn, ana, att både hans
egna utgjutelser till dig liksom dina varma lifsfriska bref till honom
blott voro surrogat för Ernst Elfings giriga, fåfänga gubbsjäl?
»Ni skrifva ju till mig?» bad hon ännu en gång, med en
hisnande känsla af att något gled undan och lämnade ett ofantligt
tomrum.
»Tack för din vänlighet, Fanny!» sade nu Armida med ett
varmt tonfall. »Men tro mig, dst är klokast att glömma oss, så
fort du hinner», tilläde hon med en egendomlig betoning.
Då hon såg, hur Fanny bleknade därvid, nändes hon ej
uttala de ord, som lågo henne på läpparne, utan böjde in i en
lättare ton.
»Jo, ser du, kära Fanny, hvarken jag eller Elvira skall öka
den mer än stora syndaburdan af ’amerikabref med tomma
siffer-uppgifter eller ännu tommare fraser, för att ej tala om de berg
af uppsåtliga lögner som fraktas hit öfver oceanen. Men det
lofvar jag dig, att får jag mig verkligen ett födeland där ute,
lyckas jag göra den frasen till verklighet, att en människa kan
allt, hvad hon verkligen vill — då, liten Fanny, då skall jag
skrifva till dig och — ja, hvem vet, kanske du då besöker oss i
ett hem, som — ja, som verkligen är mitt»
Varm och innerlig, framvällde hos Fanny en känsla af, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
