Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARDEGILLE - Esbern Nillesson ook hans fruntimmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trasa åt någon. Ock så kom de överens om att bemöta hänne
som en äkta släktinge.
Men släkten grinade ändå, som hnndar grinar åt svin, när
bröllopsbjndningen kom. Mäst gravades de för Röa-Hana, som
skulle sitta överst vid bordet, ock för brndens skalliga hnvnd.
Bandhätta brnkades inte i den bygden, eljes hade det inte gjort
något, om brnden hade hår eller inte. Men kyrkkronan skulle
ju bäras på utslaget, krusat hår, ock Esbernsfruntimmerna kände
i hela vida världen inte till någon annan lösperuk än
prostin-nans. Ock den var rödbrun, eljes kunde man väl fått låna den.
Den vite kluten ville de inte tänka på, för så illa hade det
ännn inte gått för någon brud i Esbernssläkten, att hon iätt bära
den gifta kvinnans huvudbonad på sin hedersdag. Ock inte
knnde det komma i fråga med Marja.
Det var ändå konstigt, att Esbern, som funnit fel på alla,
skulle få en skallig brud. Jo, en ratar i kornet ock får
stubben, så plägar det gå, hette det.
Kär hela släkten var samlad hos Esbern bröllopsdagen, var
där ett viskande ock tiBkande bland fruntimmerna, som om
huset varit fullt med stenskvättor, ända tils prostinnan kommer
nt från bruden ock ber någon av de kunnigaste av de
närvarande fruntimmerna träda in ock jälpa hänne fösta kronan
p& bruden.
Där blev sjå, skall en veta. Var enda en var den klokaste
i sådant. Alla satte de av mot dörren, där prostinnan stod, så
de när ränt hänne över ända, ock i det samma säger Esbern:
— Det är visst bäst, att bruden går ut i stugan, där är
bättre plats.
Ut kommer nu bruden, ock alla ger till ett rop, när de ser
Marjas kända hår flyta som en krusig guldflod, nästan ända
ned till hännes knä.
— Ja, så ser hon ut, sa Röa-Hanan ock stack näsan in
genom köksdörren.
Där stod den gamla också ock kikade under hela vigseln,
ock ingen kunde få hänne till att gå in eller sitta vid bordet.
— Esbernssläkten skall inte behöva säga till mig, som
käringen sa till grisen: Håll dig vid din kant, om du vill äta nr
samma fat som jag — så lydde den gamlas svar, när Esbern
nödgade hänne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
