Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARDEGILLE - De två Sandellarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon sa, var: »danka, danka». Det skalle väl betyda, att hon
tyckte, hon var avdankad.
Sandell hade varit hos Sissa ock frågat, om hon inte med
sitt barn ville flytta till torpet ock jälpa hans hnstra något till
rätta, för eljes visste han inte, har det skalle gå med
mat-smulorna. För tyskan kände inte mera till matlagning, än att
hon till ock med kallade kalvkött för fläsk, ock att hon kokte
klimpar utan att bry Big om att ha en sopptår att äta till dem.
Men Sissa-min-död ville inte gå emellan man ock kvinna,
om så hustrun inte var annat än en tyska. Därför flck Sandell
ha det, som han hamsat det, ock Sissa flck ligga, som hon
bäddat till sig. Fast hon sörjde gruvligt över sin dumhet med
käftenen ock var rädd, att Sandell skulle få höra talas om, hur han
gick runt i Jäppas kök med hänne i sommarhettan.
Kattenens barn blev inte gammalt, det dog kort före
Sandells tyska. Hon gick bort tre dagar efter deras barn kom till
världen. Då skickade han efter Sissa, ock nu kom bon ock
jälpte honom med begravningen ock vårdade barnet. Men på
söndagskvällen efter begravningen tog Sissa på sig huvudklädet
ock bjöd enklingen farväl.
— Vart skall du gå? sa han.
— Jag skall, min död, gå till kyrkegården ock se om min
lille stackare, som ligger där, säger hon, för att omsky 11a sig
för det hon gret.
Då droppade tårar, stora som sockerärter, från Sandells
ögon. Men han bara såg på sitt lilla barn.
— Vill du lemna mig, felande usling, ditt äkta barn, så skall
jag vaka över det dag ock natt, så du kan få sörja din hustru
i fred ock ro? säger Sissa ock stortjöt, för det är för svårt att
se en karl gråta.
— Sörja! Ja sörja över att jag lockade hänne, utan att bry
mig vidare om hänne, det gör jag hela min livstid. Hon blev
utstött av sin släkt, svarar ban. Men vill du, säger han, under
den första tiden stanna bär hos barnet, så tar jag tjänst på
Källegård, ock jag skall aldrig sätta min fot hit utom var
söndagsmorgon. Då på vägen till kyrkan tittar jag iu till den
lille ock hör, om här fattas något.
— Gud välsigne dig, Sandell, som inte tror mig vara ett
krigsfolk8fruntimmer, fast jag rände runt med brandväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
