Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARDEGILLE - Hur jag gav en släng åt själve greven, när jag var på Hanaskog efter två fot kalk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blir den våt, tar den eld, ock dn kan brinna upp ock dö efter
denna färd till Hanaskog.
— Får bli därvid. Men jag får kanske ändå leva, tils jag
får släckt kalken ock murat igän hålet på väggen därhemma.
Eljes kanske min kvinna säger, liksom den ijälskjutne
snapp-hanens hustru sa, när grannarna beklagade sorgen: »Lorteri med
gubben», sa hon, »det är väl värre med det stygga hålet, som
svenskarna skjutit i hans nya skjorta.»
Kontorskarlen drog på munnen, gick hän till ett väggskåp
ock sa, att han hade velat bjnda på en sup, om där bara
funnits något på flaskan.
— Det är kanske med honom, sa jag då, som det var med
hin käringen. Mannen hännes sporde, vem som tömt hans
flaska, ock hon svarade: »Det har jag, far, för jag kan rakt inte
tåla att se något starkt i huset.»
— Du är åtminstone klippt för tungband, tycker han ock
ger mig äntligen lapp på att jag får hämta två fot kalk här
på Hanaskog. Ock så går jag.
Hästen stod grant ock betade, där jag bundit honom. Jag
körde fram till kalkugnen. Räcker så fram lappen ock säger:
— God dag! Jag har kört hit för att hämta två fot kalk
här på Hanaskog.
— Det går för sig, säger kalkmästaren, tittar på lappen
ock ger mig, vad jag skall ha.
Men nu började det klia i kakestan för mig, så jag band
nock en gång hästen vid ett träd ock löste min matpåse. Just
som jag tar den förste biten — det var till ock med
spicke-pölsa ock kavring — kommer två karlar, som jag både kunde
ock inte kunde ta för härrar. De hade grova rockar ock
träskostövlar, men satte trynen i vädret som spanska grisar, ock
jag sa till mig själv, som hin slättbon sa om göingarna, när
han såg dem baka stenkakor: »Konstigt folk», sa han, »de torkar
sin välling på stenar!»
Emellertid sprack den ene träskostövlade härren mig till
helt frankt, utan att hälsa så mycket som goddag, ock frågade,
var jag hade hemma ock vad jag hade i kärran.
— Jag är från Truedstorp, svarar jag ock skär mig en bra
tvet pölsa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
