Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARDEGILLE - Hur jag gav en släng åt själve greven, när jag var på Hanaskog efter två fot kalk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ock miu sida. Då tog de tre härrastollarna till att skratta, som
om de varit rakt ur stålet, ändå det var ju ingenting att ha
roligt av. Men härrefolk kan en redig människa inte bli klok på.
Emellertid blev jag varm i hättan ock sa till mig själv:
»Jag ska jaggu ge er meklament för det ni slår skrajtan i
vädret i otid.»
Jag hade på spektorens målföre hört, att han var västgöte.
Därför sa jag stillfårdigt:’
— Härrarna ska inte slå opp skrajtan så starkt, att magarna
går itu ock härrarna själva går i dukan, för det bleve kanske
inte så lätt för er med slutlikviden, som det blev för hin
västgöten.
— Tala om det! sa greven ock tittade under lugg på
spektoren.
— Det var bara så, mälde jag, att västgöten låg på sitt
yttersta. Prästen kom till’en ock förmanade honom att
bekänna, att han var en fattig, syndig människa. »Nej pina död,
jag gör la det!» sa knallen, »för jag har betalt köpmannen för
vad jag bar i påsen, ock i plånboken har jag la kontanta
pängar.» — »Men du bar i alla fall brutit mot sjunde budet», tyckte
prästen. »Om jag har handlat med falska varor ock dragit till
mig min nästas pängar, så bar Nils Krok, Pälle i Svängen ock
flere andra kunder lurat mig på betalning, så det går jämt upp»,
menade knallen. »Du har brutit mot fämte budet», påstod prästen.
»Det är nog sant, att jag dräpt en speleviuk till karl, en uslig
liten puggetrådare var det, inte värt att tala om, för jag har i
hans ställe skänkt världen två duktiga beväringspojkar, så i
den saken har jag ett överskott», sa knallen. »Men du har tagit
din nästaB hustru!» dundrade prästen. »Det är la, med respekt
sagt, en förbistrad ljuga, för jag lät Pälle Svantes hustru bli
där hon var ock tog hänne inte med mig. Men när jag själv
kom hem, hade en kamrat dragit av med min kvinna, så att
även där har jag något till godo i räkenskaperna», påstod
västgöten.
Greven plirade med ögonen som en solblind källing, men
bokhållaren rakt jämrade sig av skratt. Spektoren grinade så
milt, som Onnestadsprästens ugnstekta grisar ock sporde, om
jag hade någon prästbistoria i min språklåda, för sådana tyckte
bokhållaren bäst om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
