Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
Men situationen vardt hastigt alldeles omkastad: hela salongen
reste sig och en åska af handklappningar helsade Gunnar Wennerberg, den gamle fräjdade tonsättaren, som sjungit så mycken
glädje och lefnadslust, så mycket allvar, fosterlandskärlek och vemod in i svenska hjertan.» — Då Stabat Mater kort därefter gavs
i Uppsala, skedde i samband med framförandet en imponerande
hyllning till tonsättaren; därvid uttryckte teol. kand. Nathan
Söderblom studentkårens tack till Wennerberg för allt, vad han
givit studenterna.
1870-90-talen — dessa decennier beteckna i vår musikhistoria
inbrottet av de · nytyska strömningarna. Mer och mer tränger
den wagnerska musiken igenom, och i växande mån verkar densamma befruktande och impulsväckande på våra tonsättare. Söderman var pioniären för den »nyromantiska» strömningen. Efter
honom kom Andreas Hallen, som med övertygelse kämpade för
Wagners konst, och på 90-talet framträder också småningom en
skara unga förmågor, mer eller mindre influerade av och entusiastiska för den nya stilens ideal: en W. Peterson-Berger, en W.
Stenhammar, en H. Alfven o. a. Inför hela denna intensivt romantiska utvecklingstendens med dess strävan till rikare färger harmoniskt och instrumentalt — och till genombrytande av den
slutna formstrukturen, inför den måleriska och »litterära» syftning, som denna yngre musikaliska generation representerade inför allt detta stod. Wennerberg avgjort främmande. Det var
en utveckling, som ingalunda motsvarade hans ideal och hans i
den gamla musiken skolade estetiska uppfattning. Det hände då
och då, att Wennerberg besökte operan eller konserter, men han
kunde aldrig förlika sig med Wagner, som han enstaka gånger
ej undgick att få höra. Sonen Gunnar sökte ibland förmå sin
fader att gå och lyssna till den store musikdramatikerns verk,
men vanligen kände sig Wennerberg alls inte hågad därför: »När
man är trött, bör man icke höra Wagner, det skall man göra,
när man vill studera, det är ansträngande och för litet uppmuntrande. — Sonen tycker alldeles motsatsen, men han disputerar
icke gärna om musik och konst med fadern. Han känner sig
alltid tryckt af dennes kraft och öfverlägsenhet i diskussionen,
mot hvilken han endast kunde ställa sin känsla som opposition.»1
1
S.
TAUBE,
a. a. III, sid.
254.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
