Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1
47
Il
GLUNTARNE
Buffatriorna, serenaderna och ett flertal av visorna och duetterna
- dessa alster av Wennerbergs konstnärliga dubbelbegåvning, av
poeten och komponisten, äro (liksom åtskilliga manskörer) i sin förening av dikt och musik oftast organiskt helgjutna. Men mästerverket i fråga om den mest utmärkta samverkan mellan ord och
ton är givetvis Gluntarne. Man har jämfört Gluntarne med Bellmans sånger bl. a. med hänsyn till det intima förknippandet av
dessa båda element. Texten kan lika litet undvara tonerna som
tonerna texten. Men medan Bellman praktiskt taget aldrig själv
komponerade sina melodier utan lånade dem från olika håll och
omstuvade dem, så äro orden och musiken hos Wennerberg verkligen framsprungna ur samma enhetligt skapande fantasi, de äro
från första begynnelsen samhörande.1 »Som dubbelgniston>, säger
S. Taube 2 , »slagna af samma tanke, tändes i samma ögonblick
fängslande uttryck i både ord och toner ...»
Gluntames litterära egenskaper ha vid flera tillfällen gjorts till
föremål för undersökningar, och det är icke meningen att här ingå
på några litteraturhistoriska synpunkter, vilket skulle falla utanför
ramen av detta arbete. Det litterära kommer att beröras i den mån
det blir nödvändigt för förståelsen av den musikaliska sidan av
verket. Till slut torde heller icke kunna bortresoneras, att Gluntarnes plats i främsta rummet tillhör vår musikhistoria, och en
kritisk granskning av dem ur musikalisk synpunkt är desto mer
påkallad, som därutinnan föga blivit gjort, frånsett en del samtida recensioner.
Gluntarne utgöra det genialaste uttrycket för studenten Wennerbergs lyriskt-humoristiska grunddrag. Detta gäller även från den
mästarna i den canoniska rätten att afgöra; hvad klangen åter af ackorderna på
det sista hodie, samma rad, beträffar, öfverlemna vi bedömandet deraf åt förf:s
eget resthetiska öra».
1 Märkvärdigt nog var Wennerberg åtminstone under den första skaratiden
ej själv i besittning av någon Bellmans-musik; man läser i ett brev från fru Wennerberg till hennes föräldrar 1852 (S. Taubes ägo): »Vill P[appa] inte skänka och
skicka oss Bellmans Sånger. Gunnar eger ej en af hans melodier.»
2 a. a. I, sid. 176.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
