Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rent musikaliska sidan sett. De bästa egenskaperna i visorna,
duetterna, serenaderna och buffa-triorna återfinnas i en fängslande
syntes i gluntsångerna. Det var dock icke Wennerbergs avsikt,
att med dessa skänka något annat än en mer eller mindre tillfällig underhållning, och ingen blev väl mer överraskad över deras
enormt hastiga popularitet än Wennerberg själv. Än mindre hade
han säkerligen tänkt sig, att denna popularitet skulle bli av så
bestående karaktär, som den blivit. S. Taube1 framhäver också:
»Säkerligen skrifna utan någon som helst medveten afsikt att vara
ett studentlifvets epos under fyrtiotalet, blefvo de icke allenast
detta, utan också ett bestående uttryck för studentlif i alla tider
genom sin känsla för det allmänna i allt ungdomslif.»
Gluntarne tillkommo undan för undan under åren 1847-1850.
Då juvenalernas musikaliska krafter 2 reducerats till två sångare:
Wennerberg (baryton) och Otto Beronius (bas) och en pianist,
Eugene von Stedingk, måste Wennerberg rätta sig efter dessa
resurser och avstå från trioformen. »Med bibehållande af den
dramatiska form, som bäst passade för ändamålet, och som redan
vunnit ett slags burskap genom De Tre, kunde icke gärna mindre
än två sjungande komma ifråga vid utförandet af dessa sånger.
Men detta antal var också tillräckligt för åstadkommandet af en
dialog. Studenter borde de naturligtvis vara båda, men den ene
dock mera ’gammal och van’ än den andre, för att de, äfven med
skilda karaktärer, icke skulle förefalla allt för lika hvarandra i
erfarenhet· och omdöme.»3 — Beträffande ackompanjemangsinstrument hade Wennerberg från början försökt med flera (se sid. 37)
men »olämpligheten af något annat instrument såsom stöd för
sången än det lättast åtkomliga och skötta var snart insedd». Gluntarne blevo sålunda till »duetter för baryton och bas med ackompagnement af piano».3
Gluntarne äro till antalet 30. Dessa sånger skrevos till avsevärd
del, då Wennerberg redan hade lämnat Uppsala och i sin nya
omgivning med förkärlek dröjde kvar vid minnet av den glada
studenttiden i juvenalkretsen. Anmärkningsvärt nog, tillkommo
de alls icke i den ordningsföljd, vari de trycktes och som »gjordes
beroende af det inre sammanhanget».3 Wennerberg har i inled1
3
2 Jfr hand!. i nuv. Juvenalordens arkiv (Uppsala).
a. a. I, sid. 170.
Inledningen till Gluntarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
