Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är ett groteskt-realistiskt drag, som till väsentlig del utmärkte De
Tre, men som dock i Gluntarne får lämna rymlig plats åt även
andra slags scener av mera poetisk art. Både Magistern och Glunten, som mitt i alla fröjder dock alltid bevara en inre, medfödd
kultur, ha utpräglat sinne för naturen, som ger dem anledning till
svärmiskt fantiserande och lyriska betraktelser, ofta uppblandade
med en dosis vemod och sentimentalitet i känslan av tiden, som
förrinner. Man möter allt detta i Examens-sexa på Eklundshof:
de kalla på kyparen och beställa en hel del saker (som dock inte
visa sig vara alltför otadliga), uttrycka sin förtjusning över den omgivande idyllen:
»Här är gudagodt att vara,
o, hvad lifvet dock är skönt.»
Magistern håller rörd ett tacksamhetstal till Glunten, som omsider
»slocknat» och somnar i gräset, varpå Magistern mediterar:
»0, hur stilla solen sjunker ned vid Rickombergas lunder!
Kom och lägg dig här i gräset! Tyst, jag hör det gro» etc.
En av de mest genuina naturdikterna är En solnedgång i Eklundshofs-skogen, där de båda vännerna prisa naturen och dess
lugna, fridfulla skönhet — ett poem som R. F. v. Willebrand1 anser vara ett av den svenska lyrikens »allra mest glänsande smycken».
En annan gång se vi Magistern och Glunten, inspirerade av den
svärmiska månskensromantiken, påvisa för varandra olika platser i
omgivningen: parken och Fyrisslätten, Sandgropen, tullen etc.
(En månskensnatt på Slottsbacken).
Ibland hör man Glunten anförtro sina förtretligheter åt Magistern, såsom i den av viss drastisk humor präglade Glunten på föreläsning: han hade verkligen bevistat en föreläsning för att bli observerad, men tyckte det blev tråkigt, somnade och snarkade, så att
hela auditoriet brast i skratt och professorn fick sluta. En typisk
bild är också Gluntens moster — han beklagar sig över sin moster
fröken Hoppenrath (för övrigt ursprungligen benämnd Mamsell
de Sperath), som gör honom samvetsförebråelser för hans lättja liksom Gluntens vigilance, där Magistern råder vännen att gå till
sin moster för att klara en penningknipa, skulden till hökar Liljegren.
1
Gluntarne och deras skald (Finsk Tidskrift, 1917).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
