Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 59
Det händer även, att en smula kärlekssvärmeri spelar in, ehuru
mera episodiskt. Magistern håller en misslyckad serenad utanför
den hulda tärnans fönster, eller han dröjer vemodigt vid minnet av
sin flamma, »Skönaste hägring på min ungdoms himmel» och fruktar, att »den gamla gnistan lefver under askan än». Det är ett gammalt hjärtesår, som tiden ännu inte helt hunnit läka. Också Glunten har sin lilla »kärlekshistoria», mera drastisk än poetisk, och erinrar sig sin flamma, vars »rosenröda läppar redan upphört att
glöda» och som oförmodat befinnes vara — professorns fru. Den
ironiska motsättningen mellan det drömda idealet, längtan efter en
tjusande kvinna och den trista verkligheten kommer fram i Gluntens misstag, där dryaden med »den skönaste vad», då hon vänder
sig om, visar sig vara — Gluntens moster.
Ej blott i samband med det erotiska svärmeriet känner man en
vemodets underton. Den framträder även vid andra tillfällen och
kan utlösa sig såsom en romantisk världssmärta och t. o. m. livsleda. Därmed tränger Gluntarnes värld avsevärt utöver ramen för
det vardagligt studentikosa och juvenaliska. Glunten sitter t. ex.
med Magistern på »Äplet», leds vid livet och vill dö. Men det är
dock inte så farligt med Gluntens svårmod; han tröstas av Magistern
vid supen med fantiserandet om den kommande våren. Vid tidigare
tillfälle botar Magistern sin väns leda vid »denna förpestade verlden» genom att förmå honom bli juvenal. Ett djupare vemod återspeglar Slottsklockan: »Först i skymningen af den annalkande skilsmässans skugga ana de båda vännerna klocktonens rätta innebörd.
Dess spröda klang ... inställer deras egen tillvaro i relation till
det gångna. Klockans mellanstämma, bärande bud från flydda
tider till än ej nådda, öppnar för ett ögonblick evighetens perspektiv
öfver nuet ...»1 Avskedets smärta talar ur Magisterns monolog
efter Gluntens avresa:
)>Ack, hvad vårt lif är eländigt!
Finns någon fröjd på vår jordiska stråt,
som ej börjar med ståt
och så ändas med gråt?
Nämn en sällhet som varar beständigt!»
Vid ett tillfälle anslås verkligt dystra och bittra tonfall, nämligen
i En qväll på kyrkogården. Magistern tror ej på vänskapens bestånd
l WILLEBRAND,
a. uppsats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
