Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
I mellandelen (A-dur) raljerar Magistern över Gluntens uppfattning av mostern och menar t. ex. i första strofen, att hon bär sina
år med heder och säger sig i den andra vara nog lycklig att inte
ha några mostrar i staden etc.
Än mera åskådlig framstår Huruledes Gluntens svårmod skingras,
vars musik symboliskt nog börjar i c-moll men slutar i parallelltonarten Ess-dur. Gluntens missmod är återgivet i den första periodens mörka och tunga tonfall, som låta ana, att det dock inte
i grund och botten är så farligt beställt med svårmodet. Magisterns
vårljusa känslor komma som balsam och omstämma vännens
svårmod i ljusare färger vid tanken på våren och naturen. Det är
lindbladska tonfall, som klinga igenom, då de tillsammans sjunga
om hur det blir grönt i varendaste dal och lärkan drillar och
göken gal.
Det återstår att omnämna några andra, strofiskt komponerade
gluntsånger, nämligen den populära Vid brasan på Magisterns kammare, vars smekande melodi liksom skymningen gjuter vilans balsam
i lederna, den humoristiska Gluntens flamma, där stämningen pend..:’
lar mellan vemodsfyllt a-moll — Gluntens minne av det fatala äventyret med professorns fru — och glättigt F-dur, i vars obesvärade
melodi de båda uttrycka sin lust att sitta hela Guds da’n och stoppa
pipa och vrida kran (ett briljant stycke!); vidare den utmärkta
duetten Gluntens vigilance, På Flustret en söndagseftermiddag
samt Magisterns mo.nolog, den allra sista av Gluntarne och den
enda av dem, som icke är en duett utan solosång. 1 Den sistnämndas enkla och rörande melodi hade måhända med fördel
kunnat erhålla en mera expressiv harmonisering.
De intressantaste av Gluntarne äro ur musikalisk synpunkt de
genomkomponerade. Bland dem möta de mest dramatiskt och
brett utförda duetterna. Dock höra till dem även mera enkla och
osammansatta stycken: den skira och poetiska Slottsklockan, i vilken
det stundande avskedets smärta förnimmes, äger den enkla visans
omedelbara, lyriska tjusning. Enkel i sin musikaliska struktur
är också Anklagelsen, som dock är genomsyrad av en viss dramatisk
fläkt. Påfallande är här, hur sparsamt Wennerberg använt ackompanjemanget; mest intressant är det ställe, där Glunten kromatiskt
1 Ursprungligen var dock även denna glunt komponerad såsom duett och
bär i ett ms (S. Taubes ägo) titeln »Gluntens sorg öfver alltings fåfängelighet,
besynnerligen wänskapens.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
