Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
dominantomtydningar når fram till ass-moll; då ryckes satsen ett
mediantsteg nedåt till ett djupare och varmt strålande E-dur;
från vars dominant, H, tages terssprång uppåt till Ess-dur, d. v. s.
Ass-durs dominant. — I denna psalm framvisar sålunda Wennerberg en anmärkningsvärd och för hans stil ganska ovanlig frihet i
tonartsbehandlingen — en frihet, som dock karakteristiskt nog
icke beror på kromatik utan, som framgått av ovan sagda, på dels
tersvisa förflyttningar, som äro utmärkande för romantikens färgkänsla, dels modulationer i kvintcirkel.
Flera gånger har ordats om Wennerbergs intresse för den polyfona stilen, t. ex. hos nederländare, Palestrina o. a. Men i de
tonsättningar av Wennerberg, som tidigare varit på tal — alltså
de profana verken — har endast undantagsvis den kontrapunktiska
tendensen varit framträdande. Då man nu sysslar med psalmerna
och längre fram oratorierna, alltså med Wennerbergs andliga
verk, blir tonsättarens strävan att också som skapande konstnär
ådagalägga sin sympati för den strängare stilen betydligt påtagligare.
Den andliga stilen markeras mera handgripligt genom här och
där införda koralpartier i kören, som därvid fortgår i halv- eller
fj ärdedelstoner not mot not. Dock finner man även koralartade
ställen, som i Bachs anda fått en mera figurerad gestalt (såsom i
n:r 44, »De galne säga i sitt hjerta», vid »Så skulle Jakob»). Även
vid koralpartier av de:p. förra arten ledas emellertid stämmorna på
ett melodiskt rätt individuellt sätt trots den rytmiska likformigheten. — Wennerbergs kontrapunktiska stil är väsentligen anknuten
till imitationsprincipen. I regel skriver Wennerberg icke någon
egentlig kontrapunktisk sats, om han icke får tillfälle att tillgripa
imitationen. Hur beundrande han än stod inför den förklassiska
polyfonien, så var han dock väsentligen skolad av sin egen tids sätt
att se musiken: sinnet för verklig kontrapunktik låg icke i luften,
och då man skrev en kontrapunktisk sats, så var denna i allmänhet
så genomsyrad av harmonisk, klanglig känsla, att resultatet för det
mesta blev ett slags skenpolyfoni. Det fordrades sålunda, att man,
för att utveckla sinnet för det linjemässiga i musiken, ginge utom
sin egen tid och desto mer trängde in i barockens och gotikens
musikaliska uttrycksformer. Så lätt var detta givetvis icke, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
