Skånska visor, sagor och sägner / 46 (1880) Author: Eva Wigström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hvita ankan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Den hvita ankan.

(Upptecknad i Brunnby socken).

För mycket länge sedan hände det sig, att en konung
förlorade sin första gemål, med hvilken han hade en son och
en god och vacker dotter. Kungen sörjde mycket en tid, men
sedan gifte han sig med en ondskefull kvinna, som egde en
dotter, hvilken var både ful och vrångsinnad.

Den nya drottningen hatade sin vackra styfdotter och
gjorde allt för att förbittra hennes lif. Hon satte henne till
de svåraste sysslor, och då prinsessan ändå uträttade dessa
bättre än någon annan, funderade den onda drottningen på
att sätta henne till ett göromål, som det ej stod i någon
menni-skas magt att utföra. Derför sände hon henne en dag ned
till sjön med ett såll, fullt med svart ull, och befalde henne
att tvätta den hvit samt taga sållet fullt af vatten med sig
hem.

Sorgsen i hågen gick prinsessan ned till stranden med
ullen, tänkande att det arbetet stod det ej i hennes magt
att utföra, men hon ville dock försöka. Som hon då böjde
sig ned till vattnet, för att skölja ullen, höjde der sig en
hand ur vågen, och en röst från djupet sade: ”Sköna
prinsessa, gif mig något i min hand, så skall jag gifva dig så
godt igen!” Prinsessan hade ej något annat att gifva, än
det enda äple hon fått med sig till dagskost, men hon lade
detta i den öppna handen.” ”Tack”, sade rösten, ”nu skall
den svarta ullen blifva hvit; i sållet skall du kunna bära
vatten; blommor skola gro i dina spår; perlor skola falla ur
ditt hår, när du kammar dig, och ju mer du kammar det,
ju längre och rikare skall det blifva; och när du talar, skola
dukater falla ur din mun!” Och så skedde; ullen blef hvit,
som snö, sållet blef tät, som en skål, och prinsessan bar
vatten i sållet hem till sin styfmoder.

När nu denna såg att arbetet var utfördt, blef hon både
förundrad och harmsen; men när prinsessan började tala och
der föll dukater ur hennes mun och perlor ur hennes hår,
när hon kammade det, och det vackra håret blef längre och
rikare ju mer det kammades, då ångrade sig drottningen,
att hon ej i stället satt sin egen dotter till att tvätta den
svarta ullen hvit och bära vatten hem i sållet.

Hennes egen dotter tyckte, att det ej var försent för
henne att försöka sin lycka på samma sätt som prinsessan,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>