Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sägner.
Vättarne äro ett slägte som ej trifves öfverallt, men i
hus med många barn och mycket husfolk, der ordning och
tukt råder, der trifvas det. I ett sådant hus vaknade hustrun
en natt och saknade sitt späda barn, som hon haft liggande
på sin arm. Hon tände ljus och började söka efter den lille;
hon såg då barnet ligga sofvande under sängen med moderns
sko till hufvudgärd. Den lille var så röd, varm och mätt,
att modern lätt förstod det en liten vättemor gett henne di.
Hos allt ordentligt folk var man också förr i verlden
mycket mån om att vättarne skulle trifvas; intet kokhett
vatten fick hällas ut i rännstenen, ty genom den hafva
vättarne sin in- och utgång i huset. Skulle det någon gång,
som vid byk och slagt, vara rent nödvändigt att slå ut hett
vatten, så var der ingen som understod sig till att göra det
förrän vättarne först blifvit varnade med de brukliga orden
”Akten er, goda vättar, så I ej blifven skållade!”
Det har på sina ställen händt, att man varit vårdslös
med hett vatten och då fått se de vättar, som komma upp
och leka med barnen när dessa äro allena, visa sig med
ombundna liufvuden och illa skållade. Det liände ofta i äldre
tider, att vättarne kommo upp genom golfven om nätterna
och höllo gillen i rummen, medan menniskorna sofvo.
Vaknade man då, gälde det att hålla sig tyst och stilla, ty
annars afbröts gillet och vättarne. försvunno. Detta var illa
nog, men värre var det, om man kom till att skratta åt de
små, som buro sig åt alldeles som menniskor. Vid sina
gillen brände de sådana vättljus, som se ut som små förstenade
vaxljus och hvilka man ofta hittar bland sten och grus vid
stränderna.
En gång hade en ung flicka vaknat just som vättarne
beredde sig till att hålla bröllop i rummet, der hon låg.
Det såg alltsammans så lustigt ut; den lille presten,
brudparet, gästerna, alla sågo så högtidliga ut och hade samma
bruk för sig, som menniskor. Flickan höll sig dock tyst, ty
hon ville gerna se hela bröllopet, men då vättarne satt sig
till bords och två vättepigor burit in soppfaten, som ej voro
större än valnötskal, så råkade bruden i hastigheten att snyta
sig öfver soppan. Då skrattade flickan högt, vättarne flydde,
men den lilla bruden lofvade henne i vredesmod, att flickan
skulle få minnas detta skrätt på sin egen hedersdag. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Jun 10 23:32:26 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/weskanvis/0064.html
