Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kamrater, och som han var soldat, så bytte han ut hustruns
skättetra mot sitt goda svärd och for åstad till Blåkulla.
Der lektes och dansades, men intet var det granna lekar, och
då nu hexorna började fäkta med sina skätteträ, högg
soldaten med sitt svärd och måttade alltid efter hexornas näsor
och öron. För hvarje hugg han gaf dem, sade han: ”Helt i
dag, sårt i morgon!” derför sågo hexorna hiskliga ut i synen
när de kommo hem.
Nu kan en väl tänka, att soldatens hustru af alla sina
kamrater blef hållen för en förräderska och stod i fara att
bli straffad af dem och deras öfverherre, om hon ej straffade
mannen. Derför tog hon, der hon låg på sin bädd, två strå
af sänghalmen och gjorde deraf en ”tollabossa”, (potatisbössa)
laddade den med något trolltyg och sigtade på mannen. Men
han vek undan, och väl var det, ty skottet gick tvärs igenom
dörrstolpen.
I skogarne är der dock helt andra varelser, än ute på
slätten. Der fins Skogsmannen. Han gör ej det ringaste
ondt, utan bara kommer in i husen för att värma sig. Det
värsta med honom är, att han tar så stor plats och att han
alltid vill ligga framför ugnen. Han har så hiskligt långa
ben, men ger man honom rum, så lägger han dem i ring
omkring sig så godt han kan, och bemötes han vänligt, så
kommer han sedan släpande med hela stora träd och vill
lägga dem på spisen.
En annan skogens innevånare ar Skogsnuan (skogsfrun).
Hon synes ibland i en röd sticktröja, grönt lifstycke och blå
kjol; hennes långa, gula, upplösta hår flyger omkring henne
när hon far förbi. Grann är hon i ansigtet, men baktill är
hon så ihålig som ett baktråg. Stundom kan man från
sten-hällarne uppe på Söderåsen få se en tjock imma, då vet man
att hon byker sin tvätt, och ofta under åskväder höres
der-ifrån skrällar, som om man välte med ett helt lass sten; det
är hon, som då klappar linnekläder. Ibland kan man få se
henne med ett barn på armen; en man har hon, säges det,
fast hon är stygg till att vilja locka andra manfolk.
Mannens rigtiga namn är ej så lätt att utreda, ty somliga säga
att hon brukar ropa på Erik; andra mena, att skogsnuan
och hornuen (hornufven) äro ett par. Men för många år
sedan hände det, att en man, som i tjocka skogen brände kol,
flera gånger fick besök af skogsnuan, som ville värma sig vid
hans eld. Han blef förargad öfver detta och kastade en eld-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
