Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stubbe i skogshultet, med öppnadt gap och slutna
ögon, hvilka hon småningom öppnar, om någon
nalkas henne. Hennes läte är ett besynnerligt, ömsom
finare, ömsom gröfre, uthållet irr, urr, ej olikt ljudet
af en surrande spinnrock. Hon är liksom ugglan,
skatan m. fl. att räkna till “olycksfoglar“. Folktron
att vettarne “förskapa sig“ och med förkärlek antaga
vissa djurs skepnader är urgammal; och få torde väl
de djur vara, hvilkas yttre bättre lämpar sig för ett
inneboende trollväsen, än nattskärran.
Sid. 57. Hvad är det åt dig, gamle Fri?
Hunden är af ålder känd för sin förmåga att
“vädra ondt mot“ och “vara i syne“ för troll och
spöken.
Sid. 60. Hvem hviskar mitt namn?
Jägaren tycker sig höra sitt namn än i en
hviskning eller suck, än i ett dämpadt skratt och än
såsom ett tydligt rop. Det är så Skogsråts sätt att
först gifva sig tillkänna. “Skyttar och andra, som
ha sina vägar i skogen, få ofta höra skogssnufvan
tralla, skratta, prata, hviska och hvissla i buskarne
och i de täta snåren, ty hon kan taga hvad slags
läte hon vill. (Värend och Yirdarne I. 278.)
Sid. 62. Och vill du jag skall komma,
Så säg allenast: kom!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
