Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de ej kunnat nå en sådan färdighet med mindre än
att de "förskrifvit sig åt hin onde".
Sid. 100. Nu dansa stenar och stockar.
Det har det sista strömkarlataget med sig, att,
när det spelas, "börja döda ting, träd och stenar att
dansa". (Sagohäfder II. 162.) "Ty när spelmannen
kommer till det elfte omslaget, så begynner han sjelf
att dansa, och — — der dansa unga och gamla och
bord och käril och allt, som icke är väggfast — —
derest icke någon kommer och skär af strängarne
på fiolen". (Yärend och Virdarne I. 251.) Denna
höga föreställning om tonernas underbara makt är
gammal och återfinnes i de flesta kulturfolks sagor.
Så heter i en gammalnordisk saga: "När Thors skål
bars in, bytte Sigurd (spelmannen) om slagen;
be-gynte då att dansa allt hvad i salen var och allt det
man icke höll fast".
Sid. 103. Elfvan.
Sägnernas elfvor äro väsentligen desamma som
sagornas alfer; de hafva dock småningom i de förra
öfvergått till att vara blott qvinliga väsenden, då de
ursprungligen voro och i de senare nämnas såsom
både manliga och qvinliga. Att de dock rätt länge
tänktes såsom både manliga och qvinliga synes af
en besvärjelse, troligen från sista katolska tiden, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
