Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt, och gamla fru Wall brukade då säga, att
John hade så »rastlösa fingrar».
John gick snabbt och det föll sig litet svårt
för Marta att hålla jämna steg med honom.
Såsom människor, hvilka äro vana att lefva
ensamma, gjorde han i allmänhet alltid det han
själf tyckte vara angenämast, utan att taga några
hänsyn till andras tycken, eller utan att det ens
föll honom in, att de kunde haft några andra
önskningar än han.
Marta skulle för intet i världen velat
med-gifva att det kostade henne möda att följa honom;
hon sökte alltid så mycket som möjligt dölja att
hon haltade litet. Men hon gick bredvid honom
med en egendomlig känsla af beklämning och
tomhet. Hela sommaren hade hon längtat efter
hans ankomst, den hade stått för henne likasom
gränspunkten, efter hvilken hon icke mera tänkt
sig något. Var väl detta den med så stora
förhoppningar motsedda stunden? Det fanns alltid
en nedslående olikhet mellan verkligheten och
Martas drömmar.
Till hennes stora förargelse mötte de genast
en bekant till John. Han hette Lundman, en
gammal vän sedan pojkåren, och var nu
banktjänsteman i Helsingfors samt tillbragte sin två
veckors sommarledighet i Hangö. Som barn hade
John och han tillbragt flera somrar i dessa trakter
hos Lundmans föräldrar, hvilka ägde ett hemman
här. Han var blyg och fåordig och synbarligen
stolt öfver bekantskapen med John, som nu var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
