Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfverallt, bör icke hela jorden vara vårt hem och
ej blott en liten fattig torfva däraf?»
John satt tyst och ritade ifrigt med sin käpp
figurer i sanden. Ofverstinnan hade dock rätt.
Det var att se saken i stort. Han hade mången
gång sagt sig själf ungefär detsamma, men nu
på senaste tid tycktes Martas entusiasm smittat;
han fann sig löjlig. Ägde icke . människan rätt
till all den lycka hon kunde skaffa sig; hvarför
binda sig i små och trånga förhållanden ?
Han såg på ofverstinnan. Hon hade
tystnat och lutade sin långa, ståtliga gestalt mot
bänkens ryggstöd, i det hon blickade utåt hafvet,
som krusadt af en lätt bris blänkte i solskenet.
Hans tankar från i går kväll runno honom åter
i minnet, och blodet sköt med snabbare fart
genom hans ådror. Han hade aldrig känt en
så öfverlägsen kvinna som ofverstinnan.
Hon vände sig i detsamma mot honom.
Som vanligt undvikande att djupare inlåta sig på
något spörsmål, sade hon, med ett leende till
svar på hans beundrande blick, som hon i
förbifarten snappade upp:
»Helst vistas jag på hafvet. Hade jag varit
karl, skulle jag säkert blifvit sjöofficer. Allt annat
upprepar sig, människorna äro sig öfverallt
tämligen lika, men hafvet växlar ständigt. Otaliga
gånger har jag under våra resor betraktat det,
om dagen, på natten, alla timmar af dygnet ; det
är ständigt nytt. Lifvet är ju dock på det hela
taget så oändligt enformigt och betydelselöst.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
