Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen derför att taflan fått hedersplats i Salle Carrée! Höckert
kunde knappt svara: »tungan fastnade vid min gom», skref han
till modren, hvars glädje öfver sonens framgång för honom var
en större belöning än den »mention honorable», taflan erhöll.
Vid ett besök i fäderneslandet samma år medförde Höckert
sin tafla, som i Stockholm exponerades och vann stort bifall.
Konstakademien kallade Höckert till agrée och anmälde honom
till ett ko stnärsstipendium, hvilket han äfven erhöll, ehuru
enligt akademiens stadgar ej kompetent, såsom icke tillräckligt länge
elev vid akademien. Den svenska allmänheten, som hittills icke
hört talas om Höckert, fäste nu stora förhoppningar vid honom.
Allt detta sporrade till nya ansträngningar, och Höckert återvände
till Paris med godt mod.
Hela artistverlden begynte nu förbereda sig till den andra
verldsexpositionen, som 1855 skulle ega rum i Paris, fyra år
efter den första i London. Att i täflan med hela verldens
konstnärer uppträda på arenan var nu nästan en pligt för Höckert,
att vinna seger vore kanske en djerf tanke, men äfven denna egde
Höckert rätt att hysa, ty han kände att han var en konstnär och
visste att han ärligt arbetat. Ett fosterländskt, historiskt ämne,
från den tidsålder, han företrädesvis studerat, torde säkrast föra
till målet. Så tänkte Höckert, men hade icke ännu gjort sitt
val då ett par svenska vänner på besök i hans paris-atelier fingo
se hans lappska portfölj. En skizz i sepia af en gudstjenst i
Löfmocks fjellkapell väckte deras lifliga beundran, och de besvuro
konstnären att just för verldsexpositionen använda detta för en
svensk konstnär långt mera betecknande motiv än de sedvanliga
illustrationerna till historien. Mer och mer genomträngdes
Höckert af samma åsigt. Med ifver och hänförelse angrep han sitt
nya motiv. Åt hvarje detalj egnades noggran omsorg, och till
utsatt tid hade han sin stora tafla färdig, sitt mästerstycke,
Gudstjenst i ett kapell i Lappland. »Vid ett besök 1854 i Höckerts
atelier», skrifver hans vän Edvard Bergh, »sågo vi kompositionen
färdig upptecknad, och ehuru det som sedan visade sig vara det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
