Käre vän från ungdomsstunder,
här i vigda Solna-lunder
ha vi möte med dig stämt.
Vi ha drömt att bort du farit
sedan år — som långa varit —,
och den drömmen har oss skrämt.

Men, dessbättre, stygga drömmar
glida bort som vattuströmmar,
du oss alls ej lämnat har:
väsen af ditt hjärtevärde,
de gå aldrig sina färde
ur den krets, som kär dem var.

Alltså kunna vi nu bikta
våra tankar, till dig rikta
vänneord, dem du förstår:
främst ett hell för mannakynnet,
sedan ett för gosselynnet,
oförbrändt i alla år.

Nu jag talt, du kärnegode,
rakt på sak, som om du stode
bland oss. Det mig syntes rätt.
Du, som städs var föga fallen
för de granna ordasvallen,
skatta skall just sådant sätt.

Så ett tack från dem, som skolats
i ditt hägn, där värmts och solats,
tills de sprungit ut i blom;
från oss alle — allesammans
tack för harmlös fröjds och gammans
oskattbara rikedom!

Sagans bålda kämpakungar,
bygdens själaglada ungar,
landskap som små paradis
oss du skänkt; och älfvalekar!
allt af hjärtat: ingen nekar
heller dig ditt hederspris.

Än ett hell: du nit och plikter
aldrig tog som tomma dikter,
och du svensk var först och sist.
Uppå män af sådan daning
— ej af fals och flärd en aning —
lide Sverige aldrig brist!

Stånde här i helga gården
genom tider minnesvården
öfver ädel märkesman!
Konstnärssläkt, som fram nu tågar,
laga att som han du lågar!
Gå att luttras liksom han!