Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nå, men era pigor då?
— Till dem såger jag Ærø—när jag nå’ngång
talar till dem.
— Är du rädd för Hanna, din toker?
— Hm, inte rädd, inte — precis. Men
fruntimmer ä alltid så fliniga när en karl inte kan
krusa och stå på strutt för dem. Alltid göra
de narr af en.
— Det har jag aldrig gjort af någon,—sa
Hanna stött.
— Det säger jag inte heller. Men....
Om nå*n hörde att jag sa du till fröken, skulle
de tro jag vore från vettet. Nää....
— Katten vet, när en ska få folk af dig,
Kalle! Kom nu och ta en srnörgås!
Hur Kalle lirkade det om kvällen, när han
skulle gå, fick han sist säga adjö åt Hanna.
Han skrufvade sig och vred sig.
— Nu, fröken! Vet fröken, hvarför jag
inte ville göra som kyrkoherden sa?
— Herr Persson är väl ond på mig!
— Hör nu, säg inte “Herr Persson’’! Jag
kan inte lida de orden — det är fars titel och
inte min. Säg Kalle/
— Jo, det skulle vara skönt om någon
hörde det. Nää........
— Det är inte alls för det jag är ond —
tvärtom. Men se, jag hade satt mig för att
jag aldrig skulle dua nä’n tös förrän min
fästemö — om jag finge nå’n.
Hanna småskrattade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
