- Project Runeberg -  Nyländska folksagor berättade för barn /
10

(1897) [MARC] Author: Helena Westermarck With: Gunnar Berndtson, Alex Federley, Anna af Forselles-Schybergson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RT

»Nej, den hatten kastar man inte bort, ty har man den på
hufvudet, kan ingen se en>, svarade husbonden.

>Jaså», menade drängen, »låt mig profva, om hatten passar
på mitt hufvud.»

»Nå, det kan du väl få lof till», sade husbonden.

När drängen fick hatten på hufvudet, sade han: >»nå ser
ni mig nu?»

»Å nej, hur kan jag se dig, som har hatten på?»

»Jaså, adjö med er då, efter ni inte ser mig.»

Så vandrade han därifrån med sina sjumilastöflar, sin hatt
och sin sabel. När röfvarne kommo hem, satt husbonden där och
jämrade sig: »vet ni hvad, den nye drängen var just en rackare,
han for af med vår bästa hatt.»

De blefvo rysligt vreda. »Här låg han i natt och skräflade
om hur han röfvat och stulit», sade de, »en riktig skojare var
han, som kunde fara af med vår hatt.» ;

Men torparen vandrade åter i skogen. När han vandrat en
tid, kom han till en liten stuga. Han gick in och såg där en
gammal käring, som satt och spann och hade tre alnar lång
näsa. Durr-urr-urr, sade spinnrocken. Han frågade, om gum-
man visste, hvar Vattugårdssiottet fans.

»Nej», svarade hon, »men jag råder öfver alla djur, som
finnas på jorden, och om inte mina djur veta det, så vet
ingen.»

Så gick hon ut och blåste i en liten pipa, och i ett nu voro
alla djuren där. Hon frågade, om de visste, hvar Vattugårds-
slottet fans, men det visste de icke.

Nu måste mannen fara öfver en liten sjö. Han bad gumman
ro honom, och det lofvade hon göra, men först ville hon hugga
högra handen af honom, innan hon släpte honom ifrån sig.

»Nå, vänta nu med den saken, tils vi komma till andra

stranden, så kan jag hjälpa er att ro», sade han.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:35:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/whnylandsk/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free