Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är inte alls besynnerligt, att han sträcker på sig, fast
han är av simpelt stånd. En, som är riktigt förnäm
av födseln, är alltid vänlig och nedlåtande, men en,
som vill komma opp och gå och gälla för förnäm, ser
alltid nosig ut, ty han är rädd att människor annars
genast skola se, att han är bara en stackare i sig själv.
Det syntes nog, att pastor Örnberg var högdragen:
han tog aldrig av hatten, när han mötte någon
hälsande, utan endast nickade. Blott då lian om
söndagarna gick uppför »stora gången» på kyrkogården,
tog han av hatten för de bugande och nigande
skarorna. Han predikade med pälsen på, begagnade
handskar på predikstolen och galoscher även om
sommaren, och det glunkades om, att hans prästkrage var
av silver. Men vad som väckte mest förargelse var,
att han aldrig räckte mer än ett, högst två finger
åt den, som ville taga honom i hand. Detta hade
också givit anledning till en ganska kostlig historia,
som ej just slutat till pastorns fördel. En gammal
soldat, vid namn Sven Ljungfält, vilken — såsom så
många knektar — hade ett slags hävdvunnen rättighet
att säga och göra vad galenskaper han behagade, föga
aktad — såsom ock namnet Sven Lögnfält
bevisade — men för sin förmåga att hitta på hyss gärna
sedd vid gillen och dans, hälsade vid husförhöret på
pastorn, vilken som vanligt sträckte fram ett finger.
— Jaså, det är frågan om att dra knog? sade Sven
Lögnfält och klämde till med ett av sina finger, så att
pastorn började hoppa på ett ben.
— Aj! sa pastorn.
— Jag kände det visst inte, men se, pastorn klämde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
