Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Sc så, tåla dig nu! sa Gertrud. Jag ska bli en
snäll kvinna åt dig, om du bara inte sitter och
mul-bändes!
Och så tog hon honom om halsen — jo, töser de
kunna!
— Det var eländigt vad du ser sur ut! sa jag. Det är
som du sutte och tuggade på »skogsskrabbor». Är det
Pettersson, som går dig i magen, va? Inte tror du
Gertrud bryr sig om hans sirapssnack? Hans prat om
»kärleken till bröderna».
— Mm! Systrarna tiger han med, muttrade Frosten.
Han har suttit här nu i flera år och lurat hela trakten
med sina gamla sviskon, så han har fickorna fulla med
pengar! »Stå sig med den kan icke hunden: han
har pengar i pungen och sirap i munnen.» Ja, den
som låge tre alnar under jorden och hade ett
hästa-täcke om knäna!
— Du som alla dar varit den gladaste bland de glade!
sa jag. Du vet väl inte själv hur många par träskor
du har dansat itu i dina dar?! Jo, när folk bli kära
så ä de bortkomna som småpågar, när de få byxor.
— Ja, si, sa Frosten. Visste jag bara, att Gertrud
vore riktigt säker! Hon har mig nog kär, men hon hör
till de svaga, kvinnliga kärilen, och jag är rädd att
hön ger med sig, om moster och Pettersson riktigt gå
henne an. Vore det inte därför, skulle jag inte ges vid;
för jag tänker alltid på den visan, jag hörde studenten
sjunga, som var i prästgården i somras:
»Om blott min lilla Anna
Mig huld och trogen är,
Så länge hjärtat klappar här,
Jag mera ej begär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
