Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gamle smiskef-n! Jösses, om jag finge ge’n på
vinorna! murrade Frosten.
Rätt som det var, steg Pettersson in. Lika smilande
som alltid. Vet han: jag har aldrig kunnat tåla
illmariga människor, men det värsta jag vet, är när en
lurifax går och ser hällörad ut, inte talar som andra
människor utan som en postilla eller en versbok eller
en brevställare.
— Hur står det till med hälsotillståndet i dag? sa
han, långsamt och med ögonen i vinkel. Goddag,
Gertrud! Strålande som en ceder på Libanon!
Och så ville han ta henne i hand, men hon
små-skrattade och sade: — Jag är så våt om nävarna!
— Ack! sa Pettersson. Ingenting komponerar
bättre en kvinnas hand än huslighetens dagg, som
porlar ner ifrån husliga fingrar. Det är skönare än
alla juveler, för en huslig kvinna är själv den skönaste
smaragd, krysopras och ametist — hon är en —
en ädelsten!
Och han skulle sett, hur han satt och himlade och
såg härlig ut, när Johanna var ute efter grädde.
Gertrud grinade emot mig och härmade efter honom.
Så kom Johanna in med kakor.
— Var så god! sa hon. Jag tror, att de äro goda —
Gertrud har bakat dem — hon är verkligen så duktig
i hushållet, den tösen, så ung hon är.
— Ack, då är det hennes egen produkt, så att säga.
Ah, av hennes egna vita händer. Ack, den som finge
vandra genom jämmerdalens världshav vid hennes sida!
Och så såg han så saligt på skorpan.
— Seså, nu börjas det! sa ålen, när han skulle flås!
viskade Frosten till mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
