Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ty syndens lön är döden! sa Mårten, som
stod inpå dem med vita skälvande läppar.
Och i ett tag tog han husaren och slängde honom
ner om åhällan, som det hade varit en vante.
Det sa k vass långt nere, men så hördes där
ingenting mer.
Tösen blev stel av förskräckelse — hon trodde han
skulle slänga henne efter. Hon drog ner huvudet mellan
skuldrorna och väntade.
Men med ett skrik föll Mårten framstupa i stacken
— blodet vällde fram över läpparna på honom som en
ström.
Tösen satt över honom flera timmar, tills folk kom
och bar honom hem.
Sen vakade hon över honom, natt och dag — det
var som hon hade blivit alldeles galen i honom efter
den där gärningen: där var således ändå liv i honom!
Och ruter också!
Och när han första gången slog upp ögonen och
det såg ut som han hade fått sitt förstånd igen, föll hon
på knä, släpade sig bort till honom, ropade och skrek:
— Slå mig, spotta på mig, trampa på mig, men tag
mig tillgodo igen — annars dör jag!
Strax såg det inte ut som han hört vad hon sa.
Men när han suttit lite, började ögonen tindra på
honom och så sa hap med ett eget sluddrande mål,
under det han skrattade så hemskt att hon tyckte
blodet isas i ådrorna:
— Nää! En sådan en stor kräfta! Kom, kräftan!
Kom kräftan! Det måtte vara den som klämde itu
hjärtat på mig nere vid ån? Först låg hon i stacken
och koktes och var eldröd och sen knep hon hjärtat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
