Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mitt av på mig. Och så tog hon bägge bitarna och
slängde ner om åhällan vid dammhållet — jag hörde
själv, att det sa k vass! Det var en helvetes lustig
kräfta! Se, så hon slår med klorna! Men jag skall väl
vrida huvudet av dig — åhåå! Det är den gamle
ormen!
Och därmed flög han rakt i strupen på henne, och
hade hon inte hunnit ge till ett skrik, så folk hade
kommit in och frälst henne, hade han så visst strypt henne.
Men efter den dagen blev han lite halvtokig, så han
sa allt vad han tänkte — och det kunde vara klokt nog
ibland. Till Elisa sa han aldrig någonting, sen han
kommit på benen igen och rörde aldrig vid henne —
det var som han inte sett henne.
Husaren hade knäckt revbenen och låg på lasarettet
långa tider. Men där blev aldrig nånting av det för
resten: det hettes att han hade trillat ner för åhällan
och slagit sig. Och det hade han ju också gjort.
Strax efter hans hemkomst från lasarettet gick Elisa
bort till honom. Vad de talade samman, vet ingen, men
strax efter gifte de sig, och jag tror att åtminstone
hon i ånger och bot fann nåd för sin stora
missgärning — som hon för resten fick höra var gång husaren
hade varit på rummel, liksom han inte skulle varit
delaktig i den. Kvinnan får gärna lida värst för sina fel,
och det är rätt, för när hon syndar, gör hon alltid en
till olycklig. Och stundom två! sa riksdagsmannen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
