- Project Runeberg -  Valda skrifter / Del 2:2 /
122

(1922-1927) [MARC] Author: Henrik Wranér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

på den tiden jag satt där och väntade, får jag stora
svettdroppar på pannan. Jag tyckte det var rent
underligt att en av apoteksherrarna kunde stå och läsa en
tidning och skratta och hålla nojs med mamsellen
i kassaskåpet — jag tyckte alla borde varit ängsliga
och bleka, när min lille pojke kanske i detsamma drogs
med döden. Jag tyckte visarna stodo stilla — det
var som om tiden hade stannat — så fick jag
medicinen, slängde en femriksdaler på disken och sprang.
Upp på »kulan» och så bar det av. När jag var kommen
över halvvägs, snubblade öket över en sten, och jag!
flög flera alnar fram över henne. Det gjorde ont i min
axel, men det första jag kände efter var om flaskan
var hel — och det var den: jag glömmer aldrig hur
glad jag blev — jag skrek i glädje. Värst var det, att
hästen brutit benet, men jag lät den ligga, skrek till
en dräng, som kom stövlande bort till mig, att han
skulle se till märrstackaren och så sprang jag.

Ingen kan göra sig ett begrepp om hur jag sprang:
hjärtat slog så förfärligt i bröstet; det susade för
öronen på mig, men jag bara rände. När jag kom
hem på min egen mark, slängde jag rocken av mig och
sprang ändå värre — men så var jag också framme
inom den bestämda tiden. Jag kunde inte säga ett
ord, men jag gav doktorn flaskan, och han såg på
mig så trohjärtat, när han sa: »Nej, var så god och låt
bli drickakruset nu strax — man ska inte förspilla sitt
eget liv för det man räddat en annans.» Om en stund
kunde jag ju ge order om hästen och kunde tala om
hur det gått till — så hade jag vrickat axeln, men inte
känt det strax, så ivrig som jag var. Och när doktorn
for, sa han: »Se så, nu är pojken klar—därom är inte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:35:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/whsrifter/2-2/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free