Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SY-MALENAS OAS.
EN MÅRTENS AFTON-HISTORIA FRÅN 1870-TALET.
En Mårtensafton för några år sen satt jag hos
Hönslösa klockare. Bägge smorde vi kråset ordentligt och
klockarfar talte om gåsahistorier.
— Kyssar och gåsahalsar blir ingen mätt av, men
ingen blir heller så lätteligen mätt p å dem, sa han.,För
den, som inte har kysst en riktigt rar tös,’vet inte vad
salighet är; och har man inte ätit gåsastrupe, har man
inte mer aning om vad god mat vill säga än en gås
förstår sig på orgelmusik.
Gåsen är för resten inte alls så dum som
folka-snacket har gjort henne, fast hon är lite sjåpig av sig.
Att skinnet är piggigt, kommer sig bara därav att hon
alltid går och är rädd att det snart är Mårtensafton.
Så sa min mormor åtminstone. En fästemö blir för
resten likadant prickig och blek i skinnet, när hon tror
att hon skall mista det käraste hon har — det har
jag sett mer än engång, fast de kalla det för
svartsjuka.
Jag började min uppfostrarebana som gåsapojke hos
prästen, så jag känner gässen, jag. Och sen i mina
dar har jag haft att göra med många pojkar och töser,
som ha varit mycket dummare än gässlingar. En gås
kan gå i ån, när det går henne emot på hennes vägar,
men inte dränker hon sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
