Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men när fruntimren så skulle enas därinne, blev
det gråt och tandagnisslan. Det var gräsligt, rent!
Tuppens död kunde Martina kanske förlåta —
åtminstone innan hon nästa gång skulle gå till skrift —
för ett kreatur, om det nu vore aldrig så kärt, vore
ändå inte mer än en människa! Och skulle det
vara Försynens vilja, att hon skulle bli åldrig, så
kunde hon nog bli det utan de äggen, som nu aldrig
skulle komma till världen! Men att Karna hade skyllt
både henne och hennes livsfrukt för tjuvnad — det
var okristligt!
Och Karna sa, att allting annat kunde hon tillgiva,
för hon visste, vad där stod i femte bönen, men hon
hade fått munnen full med död fjäder — och det var
hon inte människa att svälja i detta livet.
Det såg mörkt ut med förlikningen.
Då kom en av skomakarens pysar springande med
andan i halsen och tårarna i ögonen. Nu var där rent
förfärligt därhemma: skräddarekatten hade kaputtat
de två största hönorna — prästahönan och den svarta!
Det var som fotogen i eld — som salt i surt öga!
Käringarna röko ihop med käften, manfolken slogo
glasen omkull, och hade man inte hållit dem, hade de
kommit i slagsmål på nytt igen.
Skräddarens advokat bestred naturligtvis alltihop.
Lögner av pojkarackaren! Uppgjort på förhand
därhemma, förstås! Vem hade sett det? Man måste
åtminstone ha uppskov för att höra sig för.
Det gjorde saken sju resor värre. Pojken höll på
att få smörj.
Till all lycka fick han fram att nämndemannens
kvinna och en av hennes töser hade just gått förbi och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
