Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sett alltihop. Det var lite kinkigt för advokaten: hans
egen hustru! Som han aldrig tordes byta ord med! Om
han skulle kunna jäva dem, kanske — —
Nu sa Martina rent ut, under det hon stortjöt, att
skräddarens och katten säkert inte slutade opp
förrän de hade fått livet av de små oskyldiga barnen
också. Kanske hon kom hem och fann dem ihjälrivna!
De rara ungarna!
Och därmed sträckte hon alla fyra benen från sig,
gav till ett vrålande och föll handlöst — rakt bort på
skräddaren. Ett par kaffekoppar strök hon i golvet
med detsamma.
Skräddaren vart förfärad. Han bad sin käring hålla
snattran och inte göra dem olyckliga — annars skulle
han täppa till »tittorna» på henne. Och så bad han
advokaten mäkla.
Lans satte sig på sina höga hästar, talte om det
betlehemitiska barnamordet och Stockholms blodbad,
om återfall i brott och korrektionsanstalter. Det var
ju alldeles som när ryssarna grasserade här förr i
världen — kanske det vore så gott att gå in till
lands-hövdingeämbetet och begära inkvartering av polis eller
trupper, för att inte människoliv skulle förspillas.
Då började skräddarekäringen på att vakna till och
ge hals, så att hela rummet fylldes med folk. Nu
skulle ofredens tider vara slut. Hon skulle själv ta
kattaaset och det i denna dag och sy in honom i en
gammal guanosäck och lägga två gråstenar hos honom
och själv bära honom ner till ån och själv slänga
honom ut i svängehölen, där aldrig en själ hade nått
botten — levande åtminstone. Och en sådan karl var
hennes man, att han nog kunde betala den usla tuppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
