Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Hansson hade haft ett av Hönslösa största
hemman i många år. Då kallades han Mårten Blånos,
men det var inte hans skull, utan finkelurans oeh den
munkåte handlarens, som alltid hittade på öknamn åt
folk.
Men så ett år gick Blånosen i fyllan och villan
och drack mässingsvatten i stället för finkel. Han slapp
med plats ifrån en ond bråddöd och som han förut hade
gått och fumlat och förgivit ett halvt tjog grisar
engång och en annan gång glömt en ljusbit i stallet, tog
han den där klunken för tredje varningen, sålde
hemmanet och köpte sig ett litet snyggt hus i
grannsocknen, lade bort finkeluran utom’, på sön- och helgedagar
och förekom utomhus alltid i en gammal, något
röd-kindad cylinderhatt. Eftersom Blånosens snushorn
bleknade av, rodnade hatten till och så kallades Blånosen
för Hatta-Mårten, »H a 11 e n», »Skorstenen»
eller Mårten Hatt. Snart bar nämligen gubben det
märkvärdiga plagget även inomhus, såsom tydligen
skönjas kunde genom fönstret. Och barnmorskan
påstod att han låg med den hatten om nätterna, men
hade en silkeshalsduk omvirad för att ej det rara
huvudskallefodralet skulle slitas utan hålla gubben ut.
Där i det snygga huset satt nu Mårten Hatt som
en kattuggla, lånte ut pengar och läste i en gammal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
