Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
postilla, lika luggsliten som hatten. Och så vaktade
han sin tös.
Hon hette Olova och såg gott ut, fast hon varit lite
rödhårig i sin barndom. Men det var längesen dess
— nu gick Olova på sitt trettifemte år. Och som
hon var enda barnet, skulle det ju varit ett underverk
om där inte hade börjat bli en hel hop ungkarlar, som
haft ärende till »Hattahuset», strax Mårten flyttat in.
Men de, som hade varit där en gång, voro nöjda
med den.
Gubben sa just ingenting annat än »goddag!» och
»farväl!» Och ingenting bjöd han på. Han bara spände
de stora, svarta ögonen i folk, så det kylde dem i
ryggaraden, och så satt han och grinade otäckt. Slog
någon sig ner hos Olova, så var gubben vips på andra
sidan om henne och visade sin långa, gula hörntand.
Det var visst den enda han hade.
Aldrig gick gubbakräket ut. Ja, det vill säga: om
söndagarna gick han ju till kyrkan, men dit tog han
Olova med sig. Och inte var det värt att någon kom
och »stod på strutt» för henne på kyrkväg eller
kyrkbacke; då glodde gubben ännu otäckare än hemma.
Olova var alldeles utledsen på det där nu. Hon
hade varit vaktad som en ligghöna i sex, sju år oppe
i »Hattahuset». Och nog hade stackars tösaungen sagt
till gubben sina hundra gånger:
— Vad är meningen med det här? Ska jag aldrig
få tala med en kristen människa?
— Tala med mig! sa gubben och drog på mun.
— Ska jag gå här som en pelikan i öknen tills jag
blir ett likadant tandlöst troll som ni själv är? Snart
vill inte en människa på hela jorden ha mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
