Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag vill ha dig!
Och gubben skrattade till med ett gnäggande, som
skulle vara gemytligt.
— Var ska jag sitta på gamla dar? jämrade hon sig.
— Sitt där du sitter — där sitter du bra!
Och så storgrinade han, så den gula tanden
glittrade mot solskenet.
Det blev alltid slutet på visan.
Och ändå trodde Olova i djupet av sitt lilla
tösa-hjärta på bättre tider. Hon hade sina skäl, fast de
kunde se klena ut.
Gamle Ola Snickare hade just ingenting här i
världen utom en trebent hyvelbänk, en fallfärdig stuga och
en tös, som hade legat fem år i ryggmärgslidande och
profeterat för byns gummor. Jo, d. v. s. han hade en
pojke också, Andreas, alltid i vägen, alltid knuffad,
ända tills han gav sig i skräddarelära. Sen blev han
en duktig och »tagvarlig» karl, som hjälpte far och
syster mer än nån trodde och visste. Men inte hade
han nån tack för det, inte.
Andreas var en av dem, som gjort sig ärende in till
»Hatten» för att få titta lite i smyg på Olova. Och
han kom igen, han, när de andra fått nog av första
besöket. Gubben motade ju ut honom såvitt möjligt
var, d. v. s. han ställde sig i dörren och flatgrinade
mot honom. Då tordes inte ens Andreas gå fram.
Men han gav inte tappt. Värst var att han aldrig
kunde komma åt att tala ett ord enskilt med tösen.
Och ändå hade han gjort vad han kunnat — över,
icke under. Han hade smugit sig ner till »Hattahuset»,
satt sig på gärdesgården, tänt sin lilla snugga och
spelat »bälgaspel». Han hade spelt sönder tre stycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
