Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och rättfram, livlig som en vessla och glad som en
lärka.
Anders och Alma hade allvid varit »såta mostrar»,
som det heter, och med åren blev det allt varmare
emellan dem. Alltid hade de något att tala om, där
de andra inte kunde vara med, ty bägge läste de
tidningar, och slutligen voro de på alla gillen
oskiljaktiga.
Så kom den märkvärdiga kvällen, när brytstugan
rasade. Den var som vanligt full med ungdom, lim
bråkorna larmade, dammen och hettan voro olidliga,
och gamle Knut kunde nätt och jämnt sjunga:
»Rocken snurrar, lampan brinner — —». Ett par
vildhjärnor hade klivit opp på torvtaket för att hitta på
hyss med töserna därinne, spruta vatten på dem och
så vidare. Och så rasade taket, ett förfärligt,
mång-stämmigt skri hördes, och det blev stor uppståndelse.
Den stora torkugnen rasade också och elden spridde
sig i linskäverna. Då rusade Anders bort och fick
fatt i Alma och bar ut henne, fast elden hade svett
både kläderna och hennes ljusa hår. Han rullade henne
i snön och fick liv i henne. Och från den stunden var
det klart för dem båda, att de skulle bli ett. Men
först en kväll på sensommaren sporde han henne, om
hon ville bli hans egen lilla hjärtenos. Och det ville
hon — på villkor, att han lade bort sitt gamla
ordstäv, när han hälsade goddag på andra töser.
Det lovade han.
Dagen därpå gick han till Almas mor, påpekade,
att i alla fall var det nu hans tös, efter han frälst
henne från en ond bråddöd och bad om gummans
välsignelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
