Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MICKELS MÅRTENSGÅS.
Skräddare Mickel Stålberg i Stendala kallades
mestadels »Korumpan». Vackrare namn kan förstås en
skräddare ha, men det hade gått så naturligt till, att
Stålberg fått sitt vedernamn, som ni strax ska få höra.
Mickel var märklig för tre egendomligheter — och
det var ju inte så litet för en tarvlig byskräddare. Han
hade ett öga för litet, tog gärna en »pärla» för mycket,
när han fick tillfälle, och så höll han till godo med
stryk av sin kvinna. Det gör aldrig en skomakare,
och det är den största skillnaden mellan honom och
en skräddare.
Hur han hade blivit gift, var honom själv på sätt
och vis en gåta. En kväll gick han på ett dansgille,
men när han följande morgon vaknade hemma i sin
säng, satt ett fruntimmer och sov på träsoffan. Han
gnuggade ögonen. Joo, hemma var han. Men vad
ville detta säga? Ett fruntimmer på hans soffa. Vem
kunde det vara? Han började smått hosta. Så rörde
hon på sig. Det var ju Pernilla, hon som gick
omkring och lagade mat till bröllop och barndop, tvättade
och strök, ful som stryk men tilltagsen och duktig.
— Go morron! sa hon.
— Mm! morrade Mickel.
— Det kunde gått dig galet i går, du! sa hon.
Mickel var inte människa att minnas ett dugg av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
