Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än det är förbi — förunderligt, att han har blivit
så glad vid ett kreatur!
— Han har ju aldrig haft någon lekkamrat —
för lytets skull, stackare!
De gingo tysta ut med tänd lykta.
Allting lopp runt för Eskil. Om död hade han ett
oklart begrepp — men han hade sett råttor, som
dött i fällan och blivit kastade ner i gödselpölen.
Med ens hörde han grisen skrika på logan. Han
kunde ej längre hejda sig — ut skulle han. Det fick
gå som det ville. Han tog byxor och trätofflor på.
Och vad såg han?
Med ett snöre om nosen låg grisen på huggbocken,
och vid skenet av en lykta såg Eskil en mörk
blodström forsa ned i en balja. Djuret skalv i
dödsryckningarna.
Eskil rusade fram, och under det tårarna störtade
nedför hans kinder, klappade han grisens huvud,
drog honom i öronen, utan att akta på det han
fick blod på fingrar och kläder, och utbrast:
— Det är inte min skull! Jag har bett för dig
— jag kan inte hjålpa’t!!
Vid den välbekanta rösten öppnade grisen ögonen
— åtminstone är Eskil än i dag säker därpå. Och
skriket blev ett sakta jämrande, men djuret
sprattlade vilt.
— Går du inte in, pojke! så skall jag lyfta
dig–––– —
Han rusade in i stugan och begrov sig under dynan,
bet i den för att kväva gråten.
— Det var ett fä till pojke — han gav hals värre
än grisen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
