Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
västen — och det både grämde och förargade henne.
Mest det senare.
Det var Mårten, Ola Ols ryktare, som knipit hennes
unga hjärta.
De hade tjänt samman i flera år. Han var en stark
och ihärdig arbetare och ett beskedligt liv — så
beskedlig till och med, att han på femton år aldrig
hade lyckats att få full den summa av femtio kronor,
som Bolla fordrade, att han skulle kunna lägga fram
innan de gingo till prästen. Men desto oftare hade
han själv varit full: liten var lönen och det var då
också ett elände, att almanackan alltid hade satt ul
marknadsdagarna vid den tiden han fått ut sin lön,
han som aldrig kunde säga nej, när någon bjöd eller
ville låna en riksdaler eller två. Sådant blir man inte
rik på — man har skam till tack bara. Mårten var ett
nöt, sa Bolla.
Men var söndagseftermiddag gick han ner till sin
gamla tös i sina bästa kläder, som för resten med
vart år blevo allt sämre: nu hade han inte ens stövlar,
utan träskor, som buro tydliga spår av kostallet och
tvungo Bolla att gnida lavendeln, så fort Mårten
trädde in.
Hon såg merendels barsk ut, när den fyrtiårige
mannen med det runda anletet och den breda munnen
steg in, förlägen strök den lingula luggen ur pannan,
log och sade:
— Guds fre i stugan!
— Mmm! murrade hon.
Och så sneglade hon argt på honom, fast han
genast sökte ställa sig in genom att smeka katten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
